Det moderna Japan - 

en mycket kort historia

Förord

Vad är det mest betydelsefulla som hänt under det senaste århundradet? För oss européer blir svaret kanske segern över Hitler och nazismen. Andra framhåller Murens fall efter den stora kraftmätningen mellan USA och Sovjet. Men frågan är om det inte är "Asiens återkomst" som framtiden kommer att se som det viktigaste. Med ett tigersprång har länderna väster om Stilla havet blivit mäktiga och ekonomiskt blomstrande nationer. Vi har idag en helt annan maktbalans i världen än den som existerade vid förra seklets början, då stora delar av världen var västerländska kolonier och det sades att Gud var engelsman. Ingen kan längre bortse från att världens folkrikaste kontinent, den som slutar vid Uralbergen i väst, står mitt på scenen igen. Men Asiens återkomst tog inte sin början i Kina eller Indien. Den startade med Japans modernisering i slutet av 1800-talet. Ett rike som till ytan var mindre än Sverige och bara bestod av några öar satte igång en omvälvande förändringsprocess. Den här redogörelsen är ett försök att sammanfatta historien om "den uppgående solens land" sedan dess. Det handlar med andra ord inte om samurajer eller geishor utan om vår tids Japan. En nation som var Asiens militärmakt men sedan började tillverka hemelektronik och uppfann karaoke och manga. Den måste ha en hel del att berätta. Frågorna är många: Varför tog Japan in så mycket inflytande från Väst? Vilken väg var det som ledde till Pearl Harbor? Hur hanterades nederlaget? Och hur går det till när ett land på rekordtid utvecklas från fattigt till rikt? Vi svenskar har en aktuell anledning att studera detta Japan: år 2018 var det precis 150 år sedan handels- och vänskapsfördraget i Kanagawa den 11 november 1868, det första avtalet någonsin mellan våra länder.

Min egen bekantskap med Japans historia började då jag som nioåring med pennkniv varsamt öppnade sidorna i en bok av Edwin O. Reischauer, USA:s dåvarande ambassadör i Tokyo. Själv hade jag en farbror som stridit under Stjärnbaneret i andra världskriget. Det var kanske inte så märkligt att jag fick lust att läsa den svenska översättningen av ambassadörens klassiker, "Japan Past and Present". Boken födde ett starkt och varaktigt intresse för landet Nippon. I sinom tid bestämde jag mig för att lära det japanska språket.

Dåtidens svenska behov av kunskap om landet var stort. Det har inte blivit mycket mindre sedan dess. Än idag liknar vår gängse bild av Japans historia en hårt klippt film där de flesta bildrutorna saknas. Andra världskriget och "det japanska undret" - det brukar vara det enda vi hör talas om. Syftet med denna översikt är att i någon mån råda bot på detta. En del av den internationella litteratur som finns har skrivits av "allmänhistoriker" (läs: västerlandsexperter) som haft överblick över vårt förflutna men saknat djupare förståelse för Östasien. Annat har skrivits av japanologer som varit förtrogna med språket och kulturen, men inte med historievetenskap. Min strävan har varit att komma tillrätta med det, men också ta tillvara det goda i båda kategorierna. Kan man inte vara både allmänvetare och specialist? Som nutida skribent strävar jag efter att skapa en mångsidig historia: att inte bara uppmärksamma politik och diplomati utan också ekonomi, samhälle och kultur.

Källmaterialet till den här framställningen är brett: böcker, tidningar, Internet, intervjuer med människor som själva upplevt historien, intryck från resor i Asien. Jag har byggt på både japansk och internationell forskning. En del material har jag samlat direkt från arkiv i Tokyo. Resultatet är helt mitt eget.

Japanska och kinesiska namn har transkriberats enligt gängse system (Hepburn respektive pinyin) utom i de fall där en annan stavning blivit vedertagen hos oss. När det gäller Kinas huvudstad har jag gjort en kompromiss: i äldre tider "Peking" och sedan Folkrepublikens tillkomst "Beijing".

DEL 1. DEN MILITÄRA STORMAKTEN

Ett japanskt under

Kort före klockan fem på morgonen den 27 maj 1905 telegraferade örlogskapten Narukawa Hakaru från sitt skepp, "Shinano-maru", till den förenade japanska flottans befälhavare, amiral Tōgō Heihachirō. Inte långt från ön Tsushima, mitt i sundet mellan Japan och Korea, hade man i mörker och dimma siktat ett misstänkt fartyg med rödvitröd lampa på aktermasten. Det trådlösa telegrammet bekräftade att det var ryskt. Det man väntat på så länge höll nu på att inträffa: tsarens Östersjöflotta var på väg att ta sig förbi japanskt vatten till Vladivostok.

Sedan februari föregående år hade Nikolaj II:s imperium varit i krig med Japan. Den asiatiska önationen hade känt sina ambitioner hotade av ryska framstötar i Manchuriet och på Koreahalvön. Efter resultatlös diplomati hade regeringen i Tokyo slutligen attackerat Tsarryssland utan föregående krigsförklaring. Från ryskt håll antog man gärna denna utmaning. Men det som enligt inrikesminister Vjatjeslav von Plehwe borde blivit ett "segerrikt litet krig" hade utvecklats i närmast katastrofal riktning för beslutsfattarna i S:t Petersburg. Havsfästningen Port Arthur intill staden Dalnij (idag kinesiska Dalian) hade fallit. Stora styrkor hade bundits i sega strider på de nordöstasiatiska vidderna. Återstod bara att sätta in resten av marinen, som dock fanns så långt bort som i de fredliga farvattnen öster om Sverige. Den 16 oktober 1904 hade den kejserliga Östersjöflottan lämnat hamn i Liepaja under konteramiral Zinovij Petrovitj Rozjestvenskij. Av britterna hade han vägrats tillträde till Suezkanalen. Istället hade hans flotta tvingats segla en väldig omväg runt Godahoppsudden för att nå Fjärran Östern. In i det sista hade det varit oklart vilken rutt fartygen skulle ta förbi Japan. På morgonen denna majdag 1905 fick frågan sitt svar.

Amiral Tōgō visste att de ryska fartygen led av bränslebrist. Tydligen hade de fått avstå från att ta den säkrare leden öster om Japan. Men genvägar skulle bli senvägar. Tōgō agerade skyndsamt och samlade sin eskader. På tidiga eftermiddagen utfärdade han den dramatiska ordern: Zenkan-shutsugeki! (Anfall med samtliga skepp!) Klockan 13.40 på eftermiddagen stod flottorna mot varandra och det som sedan följde blev en mardröm för den europeiska sidan. Vågorna gick bokstavligen höga, och de överraskade ryssarna förlorade sina viktigaste skepp, inklusive flaggskeppet "Furst Suvorov". När solen gick ner hade deras armada praktiskt taget upphört att existera. Rozjestvenskij, som träffats av splitter i huvudet, hamnade i japansk fångenskap och sändes senare hem till Ryssland för att ställas inför krigsrätt. En annan rysk kommendör, Oskar Adolfovitj Enkvist, flydde till Manila med några av de sista fartygen.

Slaget i Tsushimasundet var en världssensation av första rangen. Japan hade lyckats där Napoleon misslyckats. Det hade besegrat Ryssland. Hur var detta möjligt? Japanerna bebodde ett land som tills nyligen varit föga uppmärksammat bland européer. Dess språk var okänt i Väst. Många kunde inte ens skilja landet från Kina. Men efter den japanska segern började nationaliteter och politiska rörelser i när och fjärran tro att en annan värld var möjlig. Nyheterna från öster hälsades med jubel bland finnar och polacker, som ville frigöra sig från det ryska oket. I kolonierna framträdde folkledare som tolkade striden som ett avgörande nederlag för västerlänningarna mot de färgade folken. Inre heller Sverige förblev opåverkat. Tio dagar efter slaget vid Tsushima förklarade det norska stortinget unionen med broderfolket för upplöst. I Ryssland självt hade en revolution utbrutit.

Freden slöts under amerikansk medling i Portsmouth, New Hampshire, den 5 september 1905. Det tjugonde seklet var ännu ungt. På många sätt skulle det bli Japans århundrade. Men landets framgångssaga kom att urarta i militär katastrof - och följas av ett nytt exempellöst uppsving, denna gång ekonomiskt. Därefter hamnade nationen i en segsliten recession och började ompröva tidigare heliga ideal. Vi ska nu följa denna berg- och dalbana och från vår utsiktspunkt i fjärran överblicka Japans moderna historia.

En virvelstorm av reformer

För dem i Väst som inte följde med i sin tid hade segern vid Tsushima 1905 förefallit utomordentligt uppseendeväckande. Men för dem som redan på 1800-talet tagit för vana att läsa tidningarnas utrikesspalter var överraskningen mindre. Japan - bara några decennier tidigare ett slutet samhälle med säregna traditioner - höll snabbt på att ömsa skinn. Utan stora åthävor genomgick landet en systematisk modernisering efter västerländska förebilder. Till skillnad från i länder som Egypten och Turkiet var reformpolitiken inte bara projekt på de styrandes bord. Den genomfördes verkligen. Att den också innebar uppbyggnaden av ett starkt försvar med modern teknologi blev uppenbart 1894-95, då Japan hade besegrat Kina på ett drygt halvår. Tio år senare insåg världen att landet definitivt blivit östra Asiens militära stormakt. I Sverige konstaterade statsvetaren Rudolf Kjellén: "Japans inträde i den höga societeten visar, att en sådan plats icke är ett monopol för den ariska rasen eller kristna religionen." [Stormakterna och världskrisen, Stockholm 1920, s 213 ]

Japan av modell 1900 var ett land med tvåkammarparlament, press och grundlag. Det var gott och väl. Men det hade heller inte försummat att satsa på industri, järnvägsnät och tidsenligt bankväsen. Där fanns universitet, lärda sällskap och arbetarföreningar samt ett dussin protestantiska samfund. Den politiska debatten i Tokyo var lika livlig som i Paris och London: mot konservativa stod liberaler, socialister och anarkister. Långtifrån alla nyheter var reformer uppifrån. Åtskilliga företeelser var helt enkelt spontant importerade. På sina Yamahapianon spelade de japanska överklassdamerna Schumann och Liszt medan societeten drack champagne och dansade Straussvalser. Detta var ett land som tycktes vilja förneka att det låg i Asien. 1884 hade Japan till och med infört en adel med titlar som viscount, markis och baron. Allt för att kunna accepteras på den enda arena som räknades, den västerländska där världens öden avgjordes.

Drivkraften bakom det hektiska moderniseringsexperimentet var skräck och fruktan. 1853 hade Japan med hot och våld "öppnats" genom en amerikansk flottexpedition ledd av Matthew C. Perry. Landet hade då styrts av samurajer under shogunen i Edo sedan 1603. Idag anser historiker inte längre att Japan var "isolerat" under 200 år, som tidigare så ofta hävdats. Nagasaki var alls inte den enda ingångsportalen utan landet upprätthöll också handelskontakter med asiatiska grannar i söder, väster och norr. Men gentemot västerländska krav på liberalisering av rådande system hade shogunatet varit blankt avvisande. Nu tvingades det göra en helomvändning och acceptera kommers med ett stort antal nationer i Väst. Handels- och vänskapsavtalen slöts i närvaro av brittiska, franska och amerikanska kanonbåtar. Japan förlorade därigenom rätten att sätta sina egna tullar, och fick dessutom garantera västerländska medborgare juridisk immunitet. Inom kort blev städer som Yokohama och Kobe säten för utländska köpmannakolonier - och de flesta av kapitalismens avarter. De främmande makterna fick också rätt att stationera egna trupper på japanskt territorium. Efter detta var shogunatets auktoritet hopplöst underminerad. En nationalistisk väckelse erövrade landet med mål att avskaffa de "ojämlika fördragen". Många oroade sig för att landet skulle vandra samma väg som Indien och Vietnam och bli utländskt protektorat. 1868 störtades den siste shogunen i ett kortvarigt inbördeskrig och ett nytt blad vändes i landets utveckling.

Den tillträdande regimen, under ledning av politiker från sydligaste Japan, använde kejsaren i Kyoto som sin galjonsfigur. Han hade länge varit en sorts överstepräst med rent ceremoniella funktioner. 1867 hade tronen bestigits av Meijikejsaren, en 15-åring som enligt legenden var den 122:e innehavaren av ämbetet. Regeringen flyttade honom till Edo, som nu även formellt blev Japans centrum. Metropolen döptes om till Tokei, Östra Huvudstaden, snart oftare uttalat som Tokyo. Det var ett kinesiskt låneord och avslöjade Japans hävdvunna kulturella beroende av sin store granne i väster. Men den nya regimen var fast besluten att ändra på detta. Makten i världen utgick inte längre från Peking utan från London, Paris och Washington. Det var mot dessa städer man måste rikta kompassen om man ville överleva i kolonialismens värld, där bara den starkes rätt tycktes gälla. Den nya japanska regeringens politik gick - som man sade - ut på att kombinera västerländsk teknik med österländsk etik. Man var beredd att genomföra revolutionerande förändringar av samhälle och livsstil, men hoppades ändå kunna rädda något av sin japanska identitet. Trots allt företrädde man ju en nationaliströrelse. Samtidigt som man uppmuntrade herrar att klippa sitt hår kort och gå i bonjour och cylinderhatt förutsatte man alltså att deras hjärtan skulle klappa för kejsaren och shinto, den inhemska religionen. Avgörande för reformpolitikens succé var att den, efter inledande tveksamhet, bars upp av något som liknade en nationell konsensus. Moderniseringsåldern brukar efter kejsarens regentnamn kallas för Meijieran. Den skulle vara ända fram till suveränens död 1912.

I början på det tjugonde seklet hade japanerna facit i hand och kunde konstatera att de flesta av målen från 1868 hade uppfyllts, ofta långt utöver de ursprungliga förväntningarna. De "ojämlika fördragen", som också passat illa med västerländsk folkrätt, hade återkallats av de främmande nationerna. De imponerades av Japans snabba utveckling. Fullt oberoende för sin tullpolitik vann landet dock först 1911. Successivt började japanerna ta kontroll över sin egen utrikeshandel. Folkmängd och välstånd var i snabbt stigande och framtiden tycktes erbjuda obegränsade möjligheter.

Men framgångarna hade köpts till ett pris. Mycket som var gammalt och tryggt hade fått överges till förmån för okända utländska nymodigheter. I moderniseringens virvelstorm hade samurajerna till och med avskaffat sig själva. Landet hade blivit en nation där man förväntades läsa Dickens och Tolstoj, men var förlåten om man aldrig hade varit på kabukiteater eller hört en berättare som spelade biwa. En annan typ av problem kom med industrin, en grottekvarn som tycktes vilja sluka människorna. Japans beslut att satsa på industrialisering var oundvikligt för en nation som inte ville bli koloni. Men fabriker och gruvor hade skapat miljöförstöring, dåliga arbetsvillkor och nya klassklyftor. Det var inget under att det bildades rörelser för social rättvisa. Slutligen hade regeringens anpassning till västerländsk kanonbåtspolitik skapat dåliga föredömen nu när Japan började upprätta moderna relationer till närområdet i östra Asien.

Nyårsfirandet 1900 - japanerna hade avskaffat det kinesiska månåret och börjat fira på 1 januari - blev en påminnelse om vad som uppnåtts på bara tre decennier. Jämfört med åtskilliga länder i Europa var Japan ännu en fattig nation. Ändå behövde ingen resa till New York för att lära känna hissar, elektricitet och kinematografer. De fanns på hemmaplan. Än viktigare var de mer djupgående yttringar av utländsk påverkan som i grunden transformerat det japanska samhället. Den obligatoriska folkskolan, tidningarna och partipolitiken, alla hade de bidragit till att forma ett nytt Japan.

Detta innebar inte på något sätt att japanerna tänkte slå sig till ro med vad de åstadkommit. Tvärtom gnagdes många av ett ständigt mindervärdeskomplex. De var ytterst känsliga för kritik och inget sårade dem så mycket som påståendet att de ännu inte var riktigt "civiliserade". Att bedöma folk och nationer efter deras civilisationsnivå var en favoritsport bland dåtida västerländska bedömare. I grund och botten var det ganska oklart vad som menades med ordet. Kanske betydde det att man hade upphöjt västerländsk samhällsorganisation och bildning till sitt ideal. Kanske var det att befolkningen övergått till kristendomen. Eller så var det så enkelt som att det betydde att människor gick i långbyxor och kjol samt åt med kniv och gaffel. Tiden kring 1900 var evolutionismens tidevarv och länder rangordnades efter graden av "framsteg". Samhällen som efterapade den västerländska utvecklingsmodellen bedömdes mera gynnsamt än dem som ställde sig skeptiska till densamma. Det ledde i regel till högt betyg för Japan och underkänt för Kina. Men även de som hopade komplimanger över japanerna gjorde det von oben och lät dem veta att de trots allt var asiater med lång väg kvar till västerländsk "kulturståndpunkt". En ofta uttryckt åsikt var att mycket av Meijimoderniseringen var ett utanverk. Som vi sett formulerades det annorlunda av japanerna. De hävdade att de försökte hålla balansen mellan inhemskt och utländskt.

Förvisso tog det tid innan många av de omfattande reformerna slog rot i Japan, men det häpnadsväckande var att så mycket ändå kunde genomföras. En gång tidigare hade japanerna utsatts för massivt utländskt inflytande, och det var från Kina med höjdpunkt under 600- och 700-talen. Resultatet då hade blivit en kulturblandning, en sorts hybridisering där det kinesiska sammanflätats med det inhemska. Åtskilliga tecken tydde på att samma process nu var på väg att upprepas i mötet med Västerlandet. Det som börjat som mer eller mindre brådstörtad imitation var på väg att bli en kreativ omsmältningsprocess.

Storstadsdjungler och risfält

Japan före 1945 avvek på många punkter från landet vi känner idag. Det hade en auktoritär författning och var moderland i ett asiatiskt imperium. Befolkningen var aldrig långt från fattigdom och lönerna var låga. Även i städerna var levnadsstandarden blygsam. På landsbygden rådde markant ojämlikhet mellan stora jordägare och arrendatorer. Ovedersägligen höll sig landet väl framme teknologiskt, men bilar och kameror var ännu något man importerade. Officersyrket var minst lika ansett som ett jobb i privata näringslivet. I vardagen härskade på många områden traditionella värderingar, och den populärkultur som blivit Japans varumärke i vår tid var inte uppfunnen. Även språkligt skilde sig detta samhälle distinkt från nutidens. Att läsa en bok från förkrigseran innebär att möta en annorlunda japanska, med oförenklade skrivtecken, gammalstavning och uttryckssätt som i all sin skönhet upplevs som hopplöst antikverade.

Vid sekelskiftet 1900 hade Japan över 43 miljoner invånare. Det var betydligt mindre än folkmängden i länder som Tyskland och Österrike-Ungern, för att inte tala om Kina och Ryssland. Etniskt sett var de japanska öarna nästan helt homogena. En liten spillra av ainufolket i norr ändrade inte på detta faktum. Men det fanns två olika Japan: städernas samhälle och landsbygdens.

Skarorna av arbetare och lägre tjänstemän i Tokyo eller Osaka levde redan i ett internationaliserat urbant landskap. Där fanns stadsdelar i den nya tunga tegelarkitekturen och parker i europeisk stil. På paradgatan Ginza i Tokyo kunde man hitta det mesta, till och med butiker som sålde brödbullar, för säkerhets skull fyllda med bönpasta för att tillmötesgå japansk smak. Intill Uenoparken hade det första caféet öppnat 1888, även om kaffe ännu mest upplevdes som en något udda vitamindryck. 1903 hade huvudstaden fått en västerländsk park, Hibiya, där häpna besökare möttes av parkbänkar, fontäner och geometriskt ordnad natur. Den som hade tid att helgflanera möttes av en kakofoni av vaudevillekupletter, psalmer och militärmarscher, alltsammans utländskt. Vissa gator kantades av fotoateljéer, ölhallar och biografer. En verklig nyhet var seden att identifiera alla hus med nummer, dock tyvärr efter deras byggår och inte efter position längs gatorna.

Osaka hade 1905 ungefär en miljon invånare, hälften av Tokyos befolkning. Det var på väg att bli Japans ledande industristad och var känt som födelseort för storföretaget Mitsubishi. Firmanamnet ("De tre romberna") hade uppfunnits 1873 av Iwasaki Yatarō, som fått rätten att driva ett dittills okänt handelsbolag. Staden var en viktig magnet för de så kallade zaibatsu, "finansklickarna", ett nedsättande ord för storkoncerner med försänkningar i den politiska världen. Vid sidan av Mitsubishi brukade man dit räkna Mitsui, Sumitomo och Yasuda. De var konglomerat med verksamhet i vitt skilda branscher, kontrollerade av varsin familjedynasti och måna om att rekrytera en elit bland arbetskraften. Deras fördelaktiga arbetsvillkor grundlade systemet med livstidsanställning, något nytt och ovant i Japan. På inget sätt var de typiska firmor. Mycket vanligare var småföretag utan modern teknik och trygga anställningar. Dessa fungerade som underleverantörer åt de stora, och som buffertar i tider av ekonomisk kris. Naturligtvis fanns det också många företag som varken hörde till den ena eller andra kategorin.

Storstädernas stolthet var varuhusen, till exempel Mitsukoshi i Tokyo, Japans svar på Harrods. Det sades 1914 vara den största byggnaden öster om Suez, med fem våningar, takträdgård och rulltrappa. Långtifrån alla hade råd att köpa de eleganta produkterna. Men besökarna uppfattade miljön som den slutgiltiga bekräftelsen på att landet lyckats. Här sågs få herrar, däremot burgna damer som nödgades blanda sig med vanliga kvinnor. Varuhusets demokrati accepterades och snart hade någon i societeten uppfunnit ordspråket "idag kejserliga teatern, imorgon Mitsukoshi."

När vi i Sverige diskuterar arbetarklassen vid förra sekelskiftet tänker vi troligen på män i fabriker och sågverk, karlar med breda axlar och grova nävar. En sådan föreställning leder helt fel i fallet Japan. I Tokyo och Osaka sysselsatte fabrikerna tio gånger så många kvinnor som män. Den 16 september 1905 skrev svenska Social-Demokraten: "I intet annat kulturland i världen spelar kvinnornas arbete en så stor roll inom förvärfslifvet som i Japan... Af Kanegafushis 3,000 arbetare tillhöra sålunda 2,700 det svaga könet". Den typiska fabriksarbetaren var en sömmerska eller sidenväverska. Detta återspeglade landets näringslivsstruktur, där textilbranschen var den främsta. Japan hade också tung industri, och landets stigande militära kapacitet krävde gruvor, stålverk och skeppsvarv. Men den sektorn stod ännu på tillväxt. Kvinnornas slit i fabrikerna präglades länge av oreglerade arbetstider och brist på elementär skyddslagstiftning. Till ringa ersättning byggde de upp landets exportnäring. Den tilltagande kontroversen kring "arbetarfrågan" ledde emellertid till statliga åtgärder. Från 1911 stiftades fabrikslagar, även om efterlevnaden lämnade övrigt att önska. Kvinnorna i städerna, liksom deras systrar på landsbygden, hade en tillbakasatt roll. Precis som i Europa förväntades de leva efter idealet ryōsai kenbo (god hustru och vis moder). Ändå var det påfallande att de började flytta fram sina positioner. I "Blåstrumpesällskapet" krävde Hiratsuka Raichō ökad frihet. Rudolf Kjellén, som besökte landet 1909, noterade förvånat att kvinnor arbetade både inom post och trafikväsen. Han fastslog också att damer var ett mycket normalare inslag i gatubilden i Tokyo än i Peking. Men i välbärgade japanska familjer behövde kvinnorna inte arbeta. Stigande levnadsstandard skulle efter andra världskriget sprida detta hemmafruideal till folk i allmänhet.

Anblicken av de stora japanska städerna får inte förleda oss till att tro att landet över en natt blivit internationaliserat. Männen gick västerländskt klädda, men långtifrån alla kvinnor hade lagt av sin kimono. Alltjämt tog stadsborna heta bad på kommunala inrättningar av samma slag som funnits i sekler. Och på gatorna hördes försäljare av tofu och sötpotatis sjunga sina karakteristiska sånger. Ändå var städerna "ojapanska" jämfört med landsbygden.

Andelen bönder och fiskare var stadd i snabbt sjunkande. I längden kämpade de på den förlorande sidan mot stadslivet och dess kultur. Dock var det på landet som de flesta människor fortfarande levde. Ännu 1920 bodde bara 18,9% av japanerna i tätort. Ute i bygderna möttes ögat av risfält och odlingar av mullbärsträd (oumbärliga för sidenhanteringen). Befolkningen ökade stadigt, men det var ett problem att jordbruket inte växte i samma takt. Från tidigt 1900-tal var Japan inte längre självförsörjande på ris. Landsbygdens människor förde ett enkelt och strävsamt liv. Deras grödor riskerade ständigt att förstöras av det extrema väder som så ofta hemsöker den japanska arkipelagen. På somrarna fick de försöka överleva den outhärdliga hettan med solfjädrar och saftiga vattenmeloner. Den agrara verksamheten var småskalig och arbetskraftsintensiv, ljusår bort från skördetröskornas Mellanvästern. Det var bara på nordön Hokkaido som jordbruket någorlunda liknade motsvarigheten i USA. Runt Sapporo producerades till exempel smör, ost och mjölk, födoämnen som den gamla generationen uppfattat som totalt främmande. I det japanska jordbruket spelade kvinnan en lika viktig roll som mannen. Båda arbetade ute på fälten och de porslinsdockor som kunde iakttas i städerna lyste med sin frånvaro i bondehemmen.

Ett växande problem var lantarbetareländet. Meijis modernisering hade lett till en hård beskattning som tvingat bönder från gård och grund. De hade blivit statare åt en ny klass av godsägare som hela tiden utökade sina domäner. Det innebar inte att det saknades självägande bönder ute i byarna, men 1908 brukade arrendatorer 45% av all jord i landet. Inte förrän på 1920-talet hejdades ökningen av detta proletariat. Arrendatorerna skyddades av en stark sedvanerätt, men deras vardag var ett evigt slit. Arrenden skulle erläggas in natura och ingen kunde dra nytta av den inflation som emellanåt sänkte penningvärdet. Godsägarna var ibland frånvarande och levde i städerna. En del av dem skulle slutligen helt släppa kontakten med jordbruket och börja investera i industri och aktier.

Det hårda livet till trots saknades inte glädjeämnen på den japanska landsbygden. Där fanns en bysolidaritet och invånarna förenades varje säsong i uppsluppna matsuri, religiöst präglade festivaler. Om de var buddhistiska eller shintoistiska var inte lätt att säga - trots myndigheternas uppenbara förkärlek för shinto, kejsarhusets religion, levde folket med religionerna blandade. Buddhistiska begravningar firades vid sidan av shintoistiska bröllop. Familjerna var fruktsamma, och överallt kunde man se barn som flög drake eller lekte jankenpoi (sax, påse och sten).

Mitt i alla traditioner fanns emellertid också tecken på att en ny tid brutit in på landet. Den kanske främsta symbolen var folkskolläraren, sträng och inte alltid en god pedagog, dessutom underbetald och sedd över axeln av godsägarna. Ändå var det han som såg till att det uppväxande släktet av pojkar och flickor fick lära sig katakana, det grundläggande stavelsealfabetet och inträdesbiljetten i de vuxnas värld. Det var han som fick barnen att unisont stämma upp stycken ur folkskolans sångbok. Där gick de nya melodierna i dur och moll. På lektionerna i morallära predikades Japans konfucianska motsvarighet till lilla katekesen. Kejsaren beskrevs som gudomlig. Samtidigt förkunnade läraren att alla var jämlikar under tronen. En begåvad elev kunde ta sig ända till högskolenivå och göra karriär inom förvaltning, utbildning eller försvar. Liksom i Gustav V:s Sverige gällde det i realiteten främst pojkarna. Men det var ett budskap som ingen missade.

Att leva i en västdominerad värld

Hur ska en asiatisk nation kunna utvecklas och blomstra i en värld där västerländska nationer regerar? Detta blev grundproblemet under större delen av Japans moderna historia.

Meijitidens ledare försökte lösa frågan genom politiskt närmande till valda stater i Väst. Japan skulle sträva efter att bli insläppt i finrummet och accepterat som förbundspartner och klient till en utländsk stormakt. 1902 gick Tokyoregeringen i mål när den lyckades sluta en pakt med Storbritannien. London lämnade därmed ett sekel av alliansfrihet för att få japansk assistans mot rysk expansion i östra Asien. Segern vid Tsushima var också en seger för britterna. Utan att själva kämpa hade de inhöstat en vinst i "the Great Game", rivaliteten med den ryska dubbelörnen.

Det japanska utbytet av kriget med Ryssland blev inte föraktligt. Japans förstarangsroll i Korea erkändes internationellt, och landet fick lov att arrendera den kinesiska Liaodonghalvön, som tidigare varit i rysk hand. Den japanska staten fick dessutom rätt att driva en egen stambana i Manchuriet, också det formellt en del av Kina. I övrigt erhöll Japan södra hälften av den karga ön Sachalin. Krigsskadestånd var det aldrig fråga om. Det senare väckte bitterhet i hemmaopinionen eftersom landet förlorat nära 90 000 man, och riksbudgeten tyngdes av dryga skulder.

Japanska opinionsbildare sneglade ängsligt på omdömena från Europa och USA. Västerländska japanbilder är med andra ord viktiga för förståelsen av landets agerande under 1900-talet. Tokyoregeringens energiska politik möttes av mer eller mindre välvilliga utlåtanden från namnkunniga experter i Europa. Ändå hade nog de flesta svårt att ta Japan på allvar som en nutida nation. De levde med ett pittoreskt och harmlöst vykortsperspektiv på landet. Julaftonsnumret av "Hvar 8 Dag" 1899 talade lyriskt om "Japan, mikadons, chrysantemums och - geishornas i vår fantasi så romantiserade österland". Det var detta Japan som de ännu fåtaliga turisterna från Väst ville uppleva, inte spinnmaskinernas, spårvagnarnas och höghusens moderna samhälle. Det påminde alldeles för mycket om verkligheten hemma.

Västerlänningarnas exotiska Nippon fick sin apoteos i "Madame Butterfly", Puccinis succéopera från 1904. Samtidigt frodades den så kallade japonismen inom måleri och konsthantverk. Jugend eller Art Nouveau var inspirerad av Hokusais och Hiroshiges träsnitt från tidigt 1800-tal. I själva verket beundrade utlänningarna en i stort sett förlorad värld, ett Japan som försvunnit just på grund av mötet med Väst. För de japanska ledarna gällde det att övertyga Väst om att landet inte levde kvar i en österländsk sagotillvaro. Man brann av iver att demonstrera Japans förmåga att driva industri, sköta sina statsfinanser och föra utrikespolitik. Att man kunde utkämpa krig var redan bevisat.

Decennierna kring förra sekelskiftet sammanföll med imperialismens högkonjunktur. I Europa och USA demarkerade politiker och diplomater med linjal och passare gränsen för lydländer som Transjordanien, Nya Hebriderna, Franska Centralafrika och Kanalzonen. Det talades om intressesfärer och stater under beskydd. Koloniala visionärer förutsåg järnvägslinjer från Kap till Kairo och Berlin till Bagdad. I denna skola sattes också Meijipolitikerna, som mer än gärna lyssnade till budskapet att expansion var kungsvägen för livskraftiga stater. Sedan 1895 förvaltade Japan ön Taiwan, och efter det rysk-japanska kriget blev Korea snart ett japanskt bihang. När en koreansk nationalist 1909 mördade Itō Hirobumi, Tokyos mest kände politiker, annekterades grannlandet formellt följande år. USA hade redan 1905 erkänt Japans överhöghet över halvön i väster.

Med en djärv definition kallade Meijiledarna sina landförvärv för kolonier. Det var högst förståeligt. De ville ju så gärna se Japan som medlem i kolonialmakternas exklusiva klubb. Men Taiwan eller Korea skilde sig från Belgiska Kongo. De var inga fjärran översjöiska besittningar i en annan världsdel. Deras kulturer ingick i samma östasiatiska miljö som den japanska. För människor i Tokyo var de ungefär lika nära eller avlägsna som Lappland var för Stockholmsborna. Ändå var termen "koloni" livsviktig för landets prestige, och för att visa världen inrättade Japan sin egen Takumukyoku, en kolonialbyrå (från 1923 reguljärt ministerium). Den japanska imperialismen var i hög grad vad man kallar för renommépolitik. Det gällde att framstå som en värdig aktör i storpolitiken. Samtidigt fanns det också ett viktigt ekonomiskt motiv: i industrins tidevarv måste man förfoga över råvaror, och i jämförelse med många andra länder var Japan fattigt på naturresurser. Snart insåg man dock i Tokyo att varken Korea eller Taiwan var särskilt gynnade med sådana. De verkliga rikedomarna fanns i nordöstra Kina och i Sydöstasien.

Britter och fransmän hade planterat sina flaggor över väldiga ytor på jordklotet. Japanerna disponerade däremot inte något stort imperium. Men de hade tagit ledartröjan i Östasien, och det innebar styre över främmande folk. Mottot för vissa i Tokyo, precis som i Paris, blev assimilering. De underordnade folken skulle anpassas till japansk kultur och lära sig språket. De fick gärna bli shintoister och de uppmuntrades till och med att byta till rent japanska namn. Nyare forskning hävdar emellertid att andra japanska makthavare delade den brittiska kolonialfilosofin: det var inte lönt att påverka de inhemska befolkningarna. De kunde gott behålla sin egenart (även om de fick sända representanter till riksdagen i Tokyo likt fullvärdiga medborgare).

Knappt hade Taiwan och Korea - de senare tigerekonomierna - införlivats i Japan förrän de nya herrarna inledde storskaliga byggnads- och utvecklingsprojekt. Moderna vägar anlades och industrier etablerades. Detta gagnade i hög grad moderlandet, men frukterna kom också lokalbefolkningen till del. Införandet av västerländsk sjukvård, likhet inför lagen och (i Korea) förbud mot barnäktenskap och slaveri var andra biprodukter av moderniseringen. Det japanska styret blev dock långtifrån populärt i Korea. Trots sekler av kinesisk suveränitet hade det egna stolta traditioner från forntiden. Tokyos guvernörer var militärer som symboliserade ett illa dolt förtryck och 1919 utbröt öppen revolt. Ett positivare mottagande fick japanerna på Taiwan. Landets förste demokratiskt valde president, Lee Teng-hui, skulle senare gång efter annan understryka att Japans politik gagnat hans land. Efter segrarna 1895 och 1905 blev emellertid den japanska attityden till grannfolken gärna nedlåtande. Huvudinvändningen mot dem var att de inte var riktigt civiliserade.

Panasianismen

Ingenstans mottogs den japanska segern 1905 lika entusiastiskt som i de västerländska kolonierna. I Indien döptes nyfödda efter japanska amiraler, och till Tokyo vallfärdade motståndsmän som hatade trikoloren i Saigon eller Stars and Stripes på Filippinerna. Den panasiatiska drömmen innebar att folken i öster skulle sluta sig samman. Den kinesiska nationalismens fader, Sun Yat-sen, blev angenämt berörd när han passerade Suezkanalen och av arabiska arbetare togs för japan. I Kairo inte långt därifrån funderade Rashid Rida på om inte det japanska folket skulle kunna omvändas till islam. Hans tankar om solidaritet över gränserna inspirerade bildandet av Muslimska brödraskapet. Den antikoloniala ideologin nådde ända bort till USA, där medborgarrättskämpen W. E. B. Du Bois talade om den nya stoltheten över att vara färgad. Det var i öster som solen steg upp.

I Japan självt var makthavarna närmast generade över all längtan som väckts till liv bland jordens fördömda. Särskilt pinsamt var att regeringen i Tokyo på egen hand höll på att lägga under sig främmande folk, och mer än gärna kallade dem för "koloniala undersåtar". Journalister och poeter drömde om att asiaterna skulle enas för frihetens sak men det skulle ju då också komma att gälla koreaner och taiwaneser. Kurino Shin'ichi, som tidigare bland annat varit japanskt sändebud i Stockholm, varnade ledarna i sitt hemland. Att lyssna till panasianismens locktoner och ta ledningen för en antikolonial befrielsekamp skulle bara leda till konfrontation med Väst. Det fick Japan under inga omständigheter riskera.

Trots det blev åtskilliga japaner smittade av entusiasmen kring den messianska drömmen om ett fritt Asien. Här hittade några ett ideal att kämpa för, en historisk mission för det egna landet. En del tolkade den i vänstertermer som en kamp för folkens befrielse. Andra lade större vikt vid Japans ledarroll och kan närmast beskrivas som expansionister. De ansåg att den kejserliga armén efter 1905 även skulle kunna förödmjuka britter, fransmän och andra kolonialherrar. Ironiskt nog var det sådana hetsporrar som stod nära Sun Yat-sen. En händelse som ser ut som en tanke är att den kinesiska nationalrörelsen (som parti senare benämnd Guomindang) bildades i Tokyo 1905. I den japanska opinionen var panasiaterna dock ännu bara en sidofåra.

Gula faran

Nästan som ett eko av panasianismen uppträdde en motrörelse i Västerlandet. Den trodde att Asiens folk verkligen var på väg att sluta sig samman mot den vita rasen. Det fanns helt enkelt en överhängande gul fara. En del såg det som en varning om att jättearméer var på väg att samlas för att ockupera Berlin, Paris och Rom. De skulle följas av en folkvandring större än den som fällt det romerska riket. Andra avfärdade denna hotbild och framhöll att faran var av ett annat slag. Den var av ekonomisk natur. Detta mer sofistikerade scenario var lika rasistiskt, men spelade på oron för övermäktig konkurrens. Förfärat konstaterade man att österlänningarna trots sin påstådda brist på kreativitet hade lyckats införa industri. Nästa steg i deras plan på världsherravälde var att dränka Väst i varor producerade med låga löner och usla arbetsvillkor. Vem skulle kunna stå emot ett sådant angrepp? Skräckvisionen avsåg inte specifikt Japan utan snarare "asiater", vilka troddes vara ett ganska enhetligt folkslag med i allt väsentligt gemensamma motiv och intressen.

Precis som panasianismen i Japan var detta synsätt en minoritetsståndpunkt. Mer än fruktan hyste europeiska observatörer beundran för ledarna i Tokyo. Det hindrade inte att även mer sansade bedömare ibland kunde använda resonemang som associerade till rädslan för ett kommande raskrig.

Resonemangen om gula faran väckte stark indignation i Japan. En konkret manifestation av skräcken för Asien var de rörelser mot japansk immigration som grep omkring sig både i USA, de brittiska dominions och på sina håll i Sydamerika. Sedan slutet av 1800-talet hade japanska medborgare börjat söka sig en bättre materiell tillvaro på andra sidan Stilla havet. 1907 fanns det till exempel 60 000 japaner på USA:s fastland. De tog de jobb som fanns att få, och lyckades bra som stuveriarbetare eller russinplockare. Deras insats retade särskilt fackföreningsrörelsen som hävdade att de pressade ner lönerna. Ankomsten av japanskor, föraktfullt kallade för picture brides, skärpte oviljan till indignation. Nu hotade japanerna att bli bofasta i landet. 1913 antog Californien en "Alien Land Law" som skulle hindra dem från att förvärva mark i staten. Det var samma år som Sydafrika antog lagar mot asiatisk invandring. Sju år tidigare hade myndigheterna i jordbävningsdrabbade San Francisco meddelat att deras skolor tyvärr inte längre hade plats för invandrarelever med japansk bakgrund. Här hade de emellertid gått för långt. President Roosevelt lovade personligen att förmå staden att ändra sitt beslut. I utbyte ämnade han få ledarna i Tokyo att strypa fortsatt utvandring till USA. Så skedde också 1907. För unga japaner var budskapet klart: den amerikanska drömmen gällde inte dem. Karl Oskar och Kristina hade fått chansen att odla mark på de amerikanska vidderna. Tarō och Masako däremot var non-desirable aliens.

Från oligarki till riksdagsstyre

En av de viktigaste processer som omvandlade Japan under tidigt 1900-tal var utvecklingen mot parlamentarisk folkmakt. Landets författning, från 1889, var tydligt inspirerad av grundlagar i de centraleuropeiska militärmonarkierna. Den gav nära nog envåldsmakt åt kejsaren och gjorde militären oberoende av civil kontroll. Den hade kommit till under år när Japan känt tillfällig mättnad på anglosachsiskt inflytande. Istället hade dess politiker varit nyfikna på Europas nya dynamiska industrination, Tyska riket.

Konstitutionell praxis kom dock inte att följa lagens bokstav. Kejsar Meiji hade dittills nöjt sig med att vara galjonsfigur åt regeringen, och den nya grundlagen fick honom inte att ändra sina vanor. Det militära och civila etablissemanget såg sig båda som grupper med samma mål: att stärka landet gentemot omvärlden. Så länge de var någorlunda överens om hur det skulle gå till behövde regeringen knappast frukta militär självrådighet.

Det mest anmärkningsvärda med författningen var att den inte med ett ord nämnde dem som var Japans verkliga makthavare. Bakom kulisserna fanns genrō, ett informellt råd som styrde allt från regeringsbildning till viktiga policybeslut. Dessa oligarker kom i regel från Chōshū och Satsuma, två landskap långt ner i söder. Det var ledare därifrån som gripit makten 1868, men flera av dem var nu döda och hade följts av yngre förmågor. I konstitutionen letade man förgäves efter bestämmelser som definierade eller reglerade deras makt. Riksdagen valdes med begränsad rösträtt men den representerade ändå folket. Japans tidiga 1900-talshistoria handlar till stor del om kampen mellan oligarkerna och parlamentet. Den skulle utveckla sig till en kamp mellan herremakt och folkmakt.

Låt oss se på rollistan över huvudpersonerna i detta politiska drama. Först möter vi Yamagata Aritomo, född 1838 i Hagi, en småstad berömd för porslin. Han var mannen som skapat den japanska generalstaben, en djupt konservativ lantmilitär av samma snitt som Paul von Hindenburg. Yamagata hade varit regeringschef flera gånger, men som åldring fick han större makt på sin osynliga plats som rådgivare. Utrikespolitiskt var han alltid mån om att undvika konfrontation med Storbritannien. I inrikespolitiken försökte han hejda framväxten av de politiska partierna.

Hans ständige rival var den tre år yngre Itō Hirobumi - som även han kom från Hagi. Itō hade varit Japans förste premiärminister. Liksom Yamagata var han en sträv personlighet, men hans åskådning var mer i takt med tiden. Han var en upplyst konservativ som år 1900 orsakat en tillfällig kris i ledningen genom att grunda ett eget politiskt parti, Seiyūkai. Det skulle i perioder inneha regeringsmakten. Trots sina meningsskiljaktigheter var Itō och Yamagata alltid beredda att kompromissa. Även de andra oligarkerna hade samma inställning. Det gav en stabilitet som var en av Japans främsta tillgångar under Meiji.

Hara Takashi, född 1856, tillhörde en yngre generation och stod utanför oligarkin. Redan innan mordet på Itō utomlands 1909 var han reell ledare för Seiyūkai. Han kom från norra Japan och var urtypen för en partiboss. Hara kunde manipulera väljare och köpa röster med rundhänta löften om väg- och skolbyggen. I den japanska riksdagen, där det häcklades lika mycket som någonsin i det brittiska parlamentet, förmådde han skapa ordning med bryska metoder.

Den mest liberala profilen tillhörde nog Katō Takaaki från Nagoya, jurist och svärson till chefen för Mitsubishi. Han var född 1860 och tillhörde inte heller oligarkin, men han var förmögen. Katō hade varit ambassadör i London och det hade präglat honom. Liksom Yamagata beundrade han Storbritannien, men till skillnad från denne också landets tvåpartisystem. Under första världskriget tog Katō ledningen för krafter som ville utmana Seiyūkai. Det blev upprinnelsen till partiet Kenseikai. Båda var borgerliga partier, det förstnämnda ganska godsägarvänligt och det andra mer urbant.

Eftersom det bara var en fiktion att kejsaren allena styrde riket blev frågan vem som skulle regera i hans namn. Om Hara och Katō fick bestämma var svaret de politiska partierna. Emellertid verkade det inte finnas mycket som kunde rubba oligarkin. Då inträffade det oväntade. 1912 hade Meijikejsaren avlidit och efterföljts av sin äldste son. Denne tog kejsarnamnet Taishō, "den stora rättvisan". Till skillnad från fadern var han sjuklig, fast det tvistas om vari sjukdomen bestod. Vanligen har man hävdat att han var mentalt störd, kanske som följd av en hjärnhinneinflammation i unga år. Enligt en annan teori sjukförklarades han av oligarkerna efter ett försök att personligen ta tyglarna.

Hursomhelst inträffade en allvarlig ministerkris i hans första regeringsår. Kabinettets frikostiga anslag till armén väckte ovilja i riksdagen. Det bildades även en bred proteströrelse ute i landet. Regeringen svarade med att förmå kejsaren att utfärda ett edikt för att tämja oppositionen. Det hade dittills uppfattats som helt normalt. Nu blev det kravaller och 1913 fick regeringen motvilligt avgå. Efter denna triumf för folkviljan tog de politiska partierna över initiativet. 1918 bildade slutligen Seiyūkai en ren partiregering under Hara Takashi, den "ofrälse premiärministern". Det var samma år som parlamentarismen segrade i Tyskland - dittills Itōs och Yamagatas politiska förebild.

Efter 1918 styrdes Japan i regel av partikabinett. Seiyūkai och Kenseikai försökte påverka valrörelserna med mindre hederliga metoder, men det viktiga var att de växlade vid makten. 1925 lyckades Katō Takaaki, för tillfället regeringschef, få majoritet för en lag om allmän rösträtt för män. Före den politiska krisen omkring 1930 diskuterades också kvinnligt valdeltagande. I den japanska riksdagen satt vid slutet av 1920-talet inte bara de båda stora partierna utan även företrädare för arbetarrörelsen. 1922 hade det dessutom bildats ett kommunistparti som var lojalt mot Lenin och hans revolutionära ideologi. Dess krav på avskaffat kejsardöme och våldsamt införande av proletariatets diktatur gjorde det illegalt i Japan.

Världskrig

Sommaren 1914 orsakade mordet på den österrikiske tronföljaren en plötslig politisk kris i Europa. Bara en månad efter skottet i Sarajevo eskalerade motsättningarna mellan stormakterna till världskrig. Japan hade alliansförpliktelser mot Storbritannien och såg chansen att ta över tyskarnas kolonialvälde i Östasien. Tyskland ansågs också ligga bakom en förödmjukande not från 1895, och kejsar Wilhelm var impopulär i Japan. Den 23 augusti förklarade Tokyo, efter viss inledande tvekan, krig mot Berlin. Därmed anslöt sig Japan till ententen.

Återigen - det var nu tredje gången på bara 20 år - vann japanska styrkor militära segrar i närområdet. Tysklands armé och flotta hade fullt upp med krigsläget i Europa. Snart hade japanerna intagit de tyska söderhavsöarna (utom Västra Samoa och Nya Guinea) och Tysklands arrende på Shandonghalvön i Kina. Japan blev den enda makt som infriade löftet att ha sina soldater hemma till nyår.

Den största vinsten var dock ekonomisk. Fram till 1914 hade utvecklingslandet Japan dragits med ständiga handelsunderskott. Man importerade alltid mer än man sålde. Men under fyra-fem år blev läget omvänt. Nu kunde japanska företag komma in på de asiatiska marknader som européerna dittills svartsjukt slagit vakt om. För en tid strömmade stora exportintäkter in i landet. Det gav japanerna en försmak av vad ekonomisk blomstring kan betyda. Dock skapade de goda åren en klass av nyrika spekulatörer, medan andra levde i fortsatt fattigdom. De sociala spänningarna växte snabbt och kulminerade i de så kallade risupploppen 1918. Det var bakgrunden till riksdagspolitikens definitiva seger samma år.

I Europa drog kriget ut på tiden, och utgången var i det längsta oviss. Hade Japan satsat på fel häst denna gången? I den lilla staden Bandō på ön Shikoku satt tyska förband internerade medan åren gick. De blev goda vänner med lokalbefolkningen, som ordnade musikinstrument åt officerare och manskap. Med hjälp av dessa lyckades tyskarna genomföra ett osannolikt företag: uruppförandet av Beethovens nionde symfoni i Japan. Idag är den det mest spelade klassiska verket i landet, ett oumbärligt inslag i varje nyårsfirande.

Men hösten 1918 segrade ententen och snart fick den japanska regeringen inbjudningskort till fredskonferensen i Versailles. Fredsslutet bekräftade de japanska erövringarna, men de var inte okontroversiella. Kina ville återfå Shandonghalvön som det förlorat till Tyskland 1897. Samtidigt tillkom Nationernas förbund (NF), en internationell organisation för fred och nedrustning. Japans medlemskap var självskrivet. De erövrade söderhavsöarna fick bli NF-mandat under japansk förvaltning.

Versailleskonferensen blev scenen för ett japanskt utspel som nästan fick fredsförhandlingarna att stranda. Inne i Ludvig XIV:s palats underströk den japanska delegationen att världskrigets slut markerade en ny epok i de internationella relationernas historia. För att besegla detta borde NF som organisation utfärda en deklaration om rasernas likställdhet. Nog var det ett märkligt förslag från ett land som hävdade att det var kolonialmakt. Men japanerna hade tröttnat på att bli sedda över axeln på grund av sin hudfärg. Deras propå bemöttes med besvärad tystnad. I ett flertal av segrarmakterna gällde lagar om rasåtskillnad och begränsning av färgad invandring. Särskilt illa berörda blev USA, Canada och Australien. Efter ingripande av president Woodrow Wilson och andra västledare drog Japan tillbaka förslaget, men det innebar inte att problemet var borta. Fem år senare antog USA:s kongress den så kallade Exclusion Act, som satte nollkvot på invandring från Japan och Kina. Då hade högsta domstolen redan fastslagit att japaner inte kunde tillåtas bli medborgare i USA.

Trots dessa isvindar seglade Japan med full fart framåt år 1919. Det var nu världens tredje sjömakt, både vad avsåg flottans styrka och landets kommersiella tonnage. Som en av "de fem stora" fick Japan bli permanent medlem i NF:s råd och dess Stillahavsimperium sträckte sig ända bort mot Hawaii. Ekonomiskt sett var dock de lysande tiderna förbi. Handelsunderskotten var tillbaka och många som haft full sysselsättning under kriget fann sig nu, åtminstone tillfälligt, stå i arbetslöshetskö.

Jazz och Taishōdemokrati

Historikerna är överens om att nyansera bilden av det "glada tjugotalet" i Väst. Josephine Baker och Rudolph Valentino utgör bara den glittrande fasaden till ett decennium som var fullt av ekonomisk oro och olösta politiska problem. Revanschfreden i Versailles var en tickande bomb som hela tiden hotade den inre sämjan i Europa.

Ett liknande resonemang kan föras när det gäller Japan. I landets metropoler rådde ett hektiskt nöjesliv. Tidsandan uttrycks kanske bäst med nyckelord som jazz, neon och demokrati. Men i bakgrunden rådde alltid ekonomisk instabilitet. Vågor av inflation alternerade med utbrott av deflation. Bubblor vidgades och sprack. 1927 hamnade landet på egen förskyllan i en allvarlig bankkris. Småspararna drabbades hårt. År 1929 var landet dock på fötter igen.

Mitt i decenniets ekonomiska bekymmer inträffade en katastrof av bibliska dimensioner. Vid lunchtid den 1 september 1923 skakades huvudstadsdistriktet av en jordbävning med magnituden 8,1 på Richterskalan. Epicentrum låg nära Yokohama, som nästan totalförstördes. Även Tokyo lades i ruiner. Efteråt stod det klart att drygt 140 000 människor dött eller försvunnit, ungefär var tjugonde invånare i den tätbefolkade metropolen. 95% av offren krävdes till följd av de okontrollerade bränder som följde på jordskalvet. Sedan urminnes tider var Japan ett land prövat av vulkanutbrott och seismisk oro, men ingen tidigare olycka kunde mäta sig med denna. Tragedin förvärrades av panik och vild ryktesspridning som ledde till ett sammanbrott för lag och ordning. Bland annat lynchades koreanska gästarbetare under förevändning att de var illojala och planerade en likadan revolt som 1919.

För det politiska Japan blev jordbävningen ett test utan dess like. Snabbt och beslutsamt inleddes återuppbyggnaden. Men det skedde också en liberal opinionskantring. Ett halvår efter katastrofen bildades en ny folkrörelse, och valet 1924 vanns klart av Katō Takaaki. Därmed gick landet in i den parlamentariska erans högsommar. Kejsaren, som inte alls deltagit i detta skeende, avled 1926. Ändå är det han som i historieböckerna fått ge namn åt tjugotalets tidsanda i Japan: "Taishōdemokratin".

Efter första världskriget hade Japan utan framgång följt ententeländernas exempel och invaderat Sibirien för att hålla tillbaka de ryska bolsjevikerna. Fiaskot ledde till att militären tappade en del av sin prestige. Pacifism och internationalism kom i ropet, och 1922 skrev Japan på ett avtal som innebar nedrustning i Stilla havet. Något senare skrotade landet fyra armédivisioner. Tjugotalet innebar också ett försök att skapa avspänning med Kina. Detta var numera republik, om än söndrat genom strider mellan olika krigsherrar. 1915 hade den japanska utrikesledningen begått en svår blunder. Den hade riktat en mängd långtgående krav till Kinas diktator Yuan Shikai. I slutändan hade Katō, som just då var chef på UD, fått ta tillbaka de mest orimliga fordringarna. Men Japan hade sårat den kinesiska nationalkänslan. I Peking demonstrerade ilskna studenter och intellektuella mot Japans territoriella vinster 1919. Från denna tid började ungdomar i Kina uppfatta grannen som landets huvudfiende. En av dem var vänsterradikal och hette Mao Zedong.

På 1920-talet blev Shidehara Kijūrō japansk utrikesminister. Den så kallade "Shideharalinjen" innebar att Japan skulle dra ett streck över det förgångna. Istället för att provocera kineserna skulle man handla med dem. En försoningsprocess inleddes, men det blev svårt att lugna den nationalistiska ilskan på kontinenten. Sun Yat-sen avled 1925 och riksdagspolitikerna i Tokyo skulle snart tappa greppet om utvecklingen på hemmaplan. Innan dess härskade emellertid global optimism. Polerade japanska diplomater reste till NF-palatset i Genève och talade om samarbete och avspänning. De var hängivna internationalister som lärt sig franska eller engelska och nu tålmodigt satt i kommittéer som behandlade för dem vilt främmande europeiska frågor. Det kunde gälla Korfus demilitarisering eller den svenska befolkningens ställning på Åland. Huvudsaken var en känsla att de bidrog till att forma en ny värld där människor inte använde våld utan samtalade med varandra.

Det var inte bara diplomatin som sökte nya vägar. I de japanska storstäderna var allt som doftade avantgarde senaste modet på 1920-talet. Taishōtidens akademiker flirtade med marxistiska idéer, och på barerna vid Ginza syntes kortklippta kvinnor som tog en drink efter en dag på kontoret. Jazzmusiken släppte loss en frenesi som snart fick öknamnet ero-guro-nansensu ("erotik, groteskerier och nonsens"). På biograferna gick dyra japanska kostymfilmer, men alltid i konkurrens med Mary Pickford och Harold Lloyd. Feminism, kampanjer för fri uppfostran och ett uppsving för världsspråket esperanto fullständigar bilden av en tid med enastående intellektuell öppenhet. Stadslivets huvudperson var sarariiman, den vanlige manschettarbetaren. På morgnarna använde han den splitternya tunnelbanan i det återuppbyggda Tokyo för att pendla till jobbet. På fritiden fyllde han korsord eller läste kolorerad veckopress. Vad han inte anade var att en nedgång på börsen i USA snart skulle förändra livet för både Japan och hela den industrialiserade världen.

Trettiotalet och optimismens död

Japan omkring 1930 var ett ungt i-land som alltmer stod på egna ben och självt skapade sina innovationer. Landet började redan bli framstående inom teknik och medicin. Det var en tid när tung och kemisk industri övertog en växande andel av produktionen. Parallellt med att Japan gick in i kol- och stålåldern började fabriksarbete uppfattas som männens, inte kvinnornas, domän. Den ekonomiska utvecklingen innebar dock ingalunda att landet blev oberoende av omvärlden. Tvärtom kunde man notera en tilltagande sårbarhet inför svängningar i den globala ekonomin.

Ett liknande beroende kunde iakttas i kulturlivet som på många sätt påminde om det i Väst. Den bildade eliten beundrade senimpressionistiska tavlor av inhemska mästare eller utstuderade kvinnoporträtt, signerade Yasui Sōtarō. Kanske lyssnade de till tonsättaren Yamada Kōsakus variationer för flöjt och piano, eller avnjöt utländska litterära verk i japansk översättning. År 1918 hade exempelvis Kagawa Tetsuzō gett ut sin version av "Nils Holgerssons underbara resa". Selma Lagerlöf var välkänd och uppburen i Japan.

Problemet var att utländsk kultur och livsstil började möta tydligt motstånd vid decennieskiftet 1930. Övermättnad på allt det främmande var inget nytt fenomen i Japan. Redan under den sena Meijitiden hade det bearbetats i litteraturen av författaren Natsume Sōseki. Men tjugotalets nya våg av främmande inflytande hade inneburit ett kraftigt inflöde av nöjesfixerad masskultur i det tidigare rätt spartanska Japan. Många traditionellt sinnade japaner uppfattade denna kultur som ytlig, kommersiell och omoralisk. De ständigt återkommande politiska skandalerna fick missnöjet att även rikta sig mot demokrati och kapitalism. Det började bildas en opinion mot storfinans, köpta politiker och det dekadenta livet på Ginza. Som alternativ ställde vissa upp en påstått ren japansk anda. De hämtade kraft från landsbygden och dess värderingar. Denna gryende motståndsrörelse förhärligade oegennyttig strävan för kollektivet och olika hedersbegrepp från samurajtiden. Likaså idealiserade den shinto och kejsaren. I hög grad var det en "uppfunnen tradition". Samurajtidens Edo hade ju tidvis präglats av omåttlig nöjeslystnad och individualism. Och det "gamla inhemska" Japan hade sedan urminnes tider varit djupt impregnerat av buddhism och annan kultur från den asiatiska kontinenten.

Kulturellt illabefinnande kan inte ensamt förklara den U-sväng som skulle sätta Japan på kurs mot militärstyre och västfientlighet. Vid sidan av den interna förklaringen finns det viktiga externa orsaker till trendskiftet. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att det inträffade under tidiga 1930-talet. Både i närområdet och borta i Väst skedde dramatiska ting. På tröskeln till decenniet hade Kina äntligen enats igen. Landet hade blivit en enpartistat under nationaliströrelsen Guomindang. Den leddes inte längre av Sun utan av en militärdiktator, generalissimus Jiang Jieshi, i Väst känd såsom "Chiang Kai-shek". 1928 utropade han en pånyttfödd kinesisk republik med huvudstad, inte i Peking utan i Nanjing långt söderut. De kinesiska nationalisternas våldsamma kampanj mot allt utländskt upplevdes som ett svårt hot både i Väst och i Japan. Krismedvetandet var dock av naturliga skäl större i Kinas grannskap än i Washington eller Genève.

På hösten 1929 hade också börskraschen på Wall Street i New York skapat oro. Ännu följande vår hade liberalerna i Tokyo satt sin tillit till den amerikanska regeringen. Enligt dess energiska försäkringar var händelsen en tillfällig nedgång utan stora implikationer för världsekonomin. Snart insåg dock alla att det var tvärtom. Världshandeln minskade drastiskt och varje ekonomisk nyhet utlöste en chockvåg av pessimism. 1931 kollapsade exempelvis den ledande europeiska banken Credit-Anstalt i Wien. Nästan över en natt tappade den japanska landsbygden sin utländska sidenmarknad. Inkomsterna från sidenframställningen hade drygat ut befolkningens knappa inkomster. Nu vidtog nöd och i vissa fall ren svält. Som om det inte var nog antog många länder protektionistiska krispaket. De bidrog till att utestänga bland annat japansk import. Aldrig sedan 1853 hade världen verkat så hotfull för Tokyo. Snart gick arbetslösheten som ett spöke över landet.

Politikernas oförmåga att bemästra krisen och rykten om att storbolagen skodde sig på krisen utlöste en folklig vrede av ett slag man inte sett i Japan på generationer. Den kom att gå hand i hand med drömmar om en auktoritär men rättvis statsmakt. Det var just sådana strömningar som samtidigt fick många europeiska stater att vända sig bort från parlamentarismen. Idealet var inte längre den skicklige vågmästarpolitikern som får saker och ting uträttade i en motsträvig riksdag. Nu såg européerna hellre upp till ledare i uniform med axelrem och stövlar, kraftfulla talarbegåvningar som styrde medelst dekret. Från Portugal i söder till de baltiska staterna i norr växte ett bälte av odemokratiska regimer. Det är tydligt att man i Japan - som vanligt - påverkades av det senaste skriket i Väst. Bland Europas intellektuella märktes skepsis, inte bara mot demokrati och internationellt samarbete, utan också mot tjugotalets modernism som sådan. Ironiskt nog var den japanska ultranationalismen till viktig del inspirerad av dessa utländska tänkesätt.

Vulkanen Japan

Ända sedan 1800-talet hade det funnits mer eller mindre rabiata nationalistcirklar i landet. De hade inte haft något stort inflytande, men verkat som en säkerhetsventil för folk som kommit i kläm under landets modernisering. Nu började dessa åsiktsriktningar få vind i seglen, och det oroväckande var att många bejakade våld. Trots att de i efterhand har betecknats som militarister är det påfallande hur många civila som ingick i deras led. En hel del var dock yngre officerare. Sammantaget utgjorde rörelsen en brokig skara: en falang var landsbygdsromantiker, andra var nationalradikaler som sade sig värna om arbetarna. Dessa element påminde något om de tidiga nazisterna. Åter andra kom från högre skikt i samhället och hade inga tankar på någon omfördelning av inkomsterna. Däremot var de misstrogna mot demokratin och nedrustningstänkandet, som de innerst inne aldrig hade accepterat.

Det verkade som om 1850-talets nationalistiska feber var på väg att blossa upp igen i landet. Aktivisterna hävdade att landet var hotat av fiender inifrån och utifrån. De varnade för makterna som ägde territorium nära landets gränser. Det förelåg en "ABCD-inringning" (American, British, Chinese, Dutch). Visserligen skymtades denna gången ingen utländsk flotta utanför Tokyo. Däremot, framhölls det, höll Japan på att strypas av västerländska importkvoter och kinesiska handelsbojkotter.

Ett favoritargument hos ultranationalisterna var landets demografiska knipa. Enligt 1930 års folkräkning hade det japanska imperiet på sin begränsade yta 92 miljoner invånare. Födelsetalet 1931 uppgick till 32,1, att jämföra med bara 15,8 i Storbritannien och 16,0 i Tyskland. (I Sverige, där det var kris i befolkningsfrågan, låg värdet ända nere på 14,8.) Ultranationalisternas slutsats var att Japan behövde expandera. Det överbefolkade England hade tidigare sänt sina kolonister till Nordamerika, Australien och Sydafrika. På samma sätt behövde japanerna få chansen att bryta ny mark. Fredlig utvandring var inte ett existerande alternativ på grund av de anglosachsiska ländernas lagstiftning. Närmare Japan låg det glesbefolkade men råvarurika Manchuriet. "Problemet" var att det kontrollerades av en kinesisk krigsherre som nyss anslutit sig till Guomindang.

Mukdenincidenten och dess efterspel

Japan var det första land i Asien där allmänheten skaffade radio. Avgörande blev ett ödesdigert datum hösten 1931. Från den 18 september det året blev det statliga bolaget NHK:s torra nyhetskommunikéer hett stoff. En förbluffad allmänhet fick veta att kinesiska terrorister slagit till mot den japanskkontrollerade järnvägen i Manchuriet. Efter detta säkrade japanska militära förband hela regionen i vad som beskrevs som ett återställande av lugn och säkerhet. På några veckor tog landets trupper över 1,3 miljoner kvadratkilometer, en yta som motsvarade de japanska öarna mer än tre gånger om. Fälttåget mötte minimalt kinesiskt motstånd. Idag vet vi att det mystiska attentatet var arrangerat av militären själv.

De politiska svallvågorna blev kraftiga. Först och främst var den civila regeringen i Tokyo ursinnig över aktionen efter den så kallade Mukdenincidenten. Den militära insatsen hade inte föregåtts av något kejserligt beslut och var helt oauktoriserad. De egna styrkorna på det asiatiska fastlandet var uppenbarligen smittade av långtgående nationalistidéer. Men ingen enighet kunde nås om hur den militära disciplinen skulle återupprättas.

Till råga på allt inkallades Nationernas förbund, där både Japan och Kina var medlemmar. Enligt NF:s stadga var varje mellanstatlig konflikt en fråga för Genève. Förbundet, som dittills sällan ställts inför något allvarligt test, misslyckades dock kapitalt med att lösa konflikten. Efter ett och ett halvt år kunde det slutligen anta en officiell rapport. Den yrkade på att Manchuriet skulle få självstyre inom Kina och erhålla japanska militära rådgivare. Men den fastslog också klart att den pågående militäraktionen var helt oproportionell i förhållande till det lilla attentatet den 18 september 1931. Några eventuella sanktioner mot Japan nämndes inte. Under tiden hade ultranationalisterna skapat fait accompli genom att utropa Manchuriet till kejsardöme - Manchukuo. Formellt var det helt självständigt. I realiteten styrdes det från staden Dairen (Dalian), där den lokala japanska militären hade sin kommendantur.

Hand i hand med dessa händelser pågick omskakande förändringar i Japan. En våg av sammansvärjningar och mord riktades mot landets ledande politiker och finansmän. Gärningsmännen var alltid nationalradikaler. Av sina anhängare beskrevs de som uppriktiga idealister. En utländsk journalist talade däremot om "government by assassination". Varken polis eller militär föreföll längre pålitlig. De styrande blev ängsliga och försiktiga. Ett särskilt tydligt budskap fick de den 15 maj 1932 när en styrka aktivister angrep maktens centrum i Tokyo, inklusive Bank of Japan. Premiärminister Inukai påträffades i sin bostad och mördades efter ett kort politiskt samtal. Kuppen misslyckades men efter detta började Japan styras av regeringar över partierna. I tilltagande grad blev de militärvänliga, och på hösten 1932 erkände Tokyo till sist Manchukuo. "Taishōdemokratin" hade gått i graven.

En ännu större prövning förestod. Den 26 februari 1936 ryckte 1500 militära extremister ut på huvudstadens gator. Japan hade fortfarande allmänna val och dessa hade precis resulterat i betryggande majoritet för de gamla partierna, samt framgångar för arbetarrörelsens representanter. Nu kom svaret med svärd och kulsprutepistoler. I en orgie av blod mördades ett antal ledande funktionärer, däribland finansminister Takahashi. Även premiärminister Okada troddes till en början vara bland mordoffren. En prominent plats på dödslistan intog höga hovämbetsmän, eftersom de ansågs förleda kejsaren med dåliga råd. På storsigillbevarare Saitōs kropp räknades 47 kulhål.

Order om att slå ned kuppen kom från högsta ort. Ultranationalisterna satte en ära i att förguda kejsaren. Så mycket större blev sorgen när de ställdes inför hans personliga ingripande. Shōwakejsaren, statschef sedan 1926, var i Väst känd under sitt personnamn Hirohito. Han var äldste son till Taishōkejsaren och bemärkt som lärd marinbiolog. I det sociala umgänget gällde han för att vara tvungen och blyg, en person som gärna höll sig otillgänglig bakom sina runda glasögon. Någon sympati för de självsvåldiga hetsporrarna hade han inte. Nu, i sanningens ögonblick, bröt han mot japansk grundlagspraxis och agerade på egen hand för att tukta militären. Något liknande hade aldrig förekommit under fadern eller farfadern. I efterhand försvarade sig kejsaren med att han som konstitutionell monark måste agera när landet blivit ledarlöst. Kuppen stämplades som uppror och gärningsmännen fick en tidsfrist för kapitulation. Efter tre dagar bröt myteriet samman, men Japan var i trauma. Det skulle inte bli fler kejserliga ingripanden i inrikespolitiken.

De decimerade civila politikerna lutade sig efter 1936 mot förment moderata element inom krigsmakten. Dessa var emellertid inte stort bättre än extremisterna, vilkas ledare avrättades. Från nu skärptes censuren. Den renodlade vänstern, som förtryckts sedan tidigare, fick sällskap i fängelserna av västvänliga liberaler. Allt skedde med hjälp av undantagslagar som utfärdats redan 1925.

Japan på kollisionskurs med världen

Samtidigt som tankeklimatet inom Japan blev alltmer chauvinistiskt fick landet känna av internationell isolering. Det långvariga förbundet med Storbritannien hade avvecklats redan 1921, men det var ett svar på NF:s förbud mot gammaldags allianspolitik. Tokyos agerande ökade nu distansen till andra stormakter. I trots mot sin egen tradition av samförstånd med Väst gick Japan ur NF 1933. Tre år senare sade landet upp sina nedrustningsavtal.

Två markeringar skapade särskild oro i Washington, London och Paris. 1934 meddelade en byråchef på utrikesdepartementet i Tokyo att Japan hyllade sin egen Monroedoktrin: utomstående makter skulle inte lägga sig i Östasiens affärer. Två år senare skedde det otänkbara: i Berlin undertecknade japanska diplomater en överenskommelse med Nazityskland. Formellt gällde den endast informationsutbyte om kommunistisk omstörtande verksamhet, men i realiteten upplevdes den som förstadiet till en ny allians. Den döptes till "Antikominternpakten" och fick snart anslutning av Mussolinis Italien.

Närmandet till den före detta fienden Tyskland handlade om realpolitik. NF var tandlöst och i Japan sågs britter och fransmän numera som garanter för ett orättvist status quo. De länder som just börjat kallas för "axelmakterna" - Tyskland och Italien - tänktes som en nödvändig motvikt. För detta var man beredd att glömma Hitlers rasism och diverse nedsättande kommentarer om japaner i "Mein Kampf". Ändå var Japan, jämsides med Kina, det enda land i världen som officiellt protesterade mot nazismens rasideologi. Det skedde i en not som överlämnades redan våren 1933.

Protesten avslöjade en betecknande skillnad mellan nationalismen i Japan och Tyskland. Medan nazisterna utpekade judarna som en syndabock, ett etniskt främmande element i Riket, ansåg den japanska militären alla undersåtar i imperiet fullvärdiga så länge som de erkände Tokyos överhöghet. Diskrimineringen av taiwaneser och i synnerhet koreaner var aldrig på något sätt officiell. Liksom i Italien fick de tyska raslärorna svagt genomslag i Japan. Ifall de fått det skulle det ändå varit svårt att förfölja lydländernas befolkningar - de tillhörde ju samma gula ras som japanerna själva.

Tvärtom tilltog entusiasmen för de asiatiska solidaritetsidéerna i Japan. "Asien åt asiaterna" blev den nya slogan. Även kineserna troddes i grund och botten vilja delta i denna gemenskap. Panasianismen samt närmandet till västmakternas ärkefiender skapade en ny och mycket ofördelaktig syn på Japan i USA och Västeuropa. Gamla nidbilder av invandrarhorder och industrispioner kom till heders. De kombinerades med beskrivningar av obevekligt drillade soldater med hjälm och bajonett. I Sverige försvarades Japans agerande i det längsta av Torgny Segerstedt, chefredaktör på "Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning". Efter pakten 1936 vände dock även han ryggen åt landet.

För ovanlighetens skull var Japans ledare inte längre bekymrade över hur nationen uppfattades utomlands. Den hade blivit Asiens offensivspelare (och 1936 till och med slagit Sverige i fotboll med 3-2). Landet styrdes inte längre av pragmatiska beslutsfattare, utan snarare av ideologiska äventyrare. Det var berett att gå över Rubicon och gå i öppen konfrontation med NF-makterna. Den 7 juli 1937 passerades linjen när Japan invecklades i ett fullskaligt krig med Kina.

Mittens rike invaderas

Det som börjat som ett litet oplanerat intermezzo nära Peking eskalerade på några veckor till fullt krig. Före 1941 utfärdades dock ingen krigsförklaring, varken av kejsaren eller Chiang Kai-shek. Japans premiärminister Konoe beslöt snart att våga sig på en regelrätt invasion av kontinenten. Det var ett beslut som vittnade om hybris. Republiken Kina hade tidigare inte gjort sig känd för militär skicklighet, men ställd inför denna utmaning visade landet prov på enastående uthållighet och stridsvilja. Efter inledande segrar körde japanerna förutsägbart nog fast på de kinesiska vidderna.

Under det tidiga 1900-talets konflikter hade världen vant sig vid ett japanskt uppträdande som stod i samklang med rådande konventioner och ofta kunde kallas ridderligt. I samband med militäraktionen mot boxarupproret i Kina 1900 hade just de japanska styrkorna utmärkt sig för oklanderligt beteende, till skillnad från olika västerländska förband som plundrat och mördat. Nu ställdes man inför ett helt annat Japan, med en besinningslös krigsmakt som leddes av politiska ytterlighetsmän. Enligt Tokyos propaganda var invasionsarmén i hög grad välkommen hos alla kineser eftersom de levde under ett "rött hot". När den istället möttes av kompakt fientlighet blev armén snabbt demoraliserad. Den började begå övergrepp och massakrer. Detta, försäkrade militära experter, var det första exemplet på en ny sorts konflikt, det totala kriget, ett folkkrig där alla, militärer som civila, var stridande parter. Det blev ett skoningslöst krig där båda sidor kastade alla regler överbord.

Den värsta massakern begicks mellan december 1937 och mars 1938 i samband med den japanska erövringen av Kinas dåvarande huvudstad, Nanjing,. Vi kommer aldrig att få veta hur många som dödades av invasionsstyrkorna. En starkt politiserad debatt har skapat förvirring, och uppskattningar bland seriösa historiker talar om allt mellan 40 000 och 250 000 dödsoffer - civila, kapitulerade och soldater fallna i strid. Den japanska sidan använde den senaste västerländska krigsteknologin i Kina och satte in både B- och C-stridsmedel. Långt fler offer krävdes emellertid i de hänsynslösa bombanfallen mot kinesiska storstäder. Inget kunde knäcka motståndet.

Samtidigt led Guomindang fruktansvärda förluster och det gick inte bättre än att partiets andre man, Wang Jingwei, hoppade av till den japanska sidan. Därmed hade Tokyo fått den "fredsregering" man önskat sig. Wangs regim fick stöd i de stora städerna vid kusten, men folkmajoriteten såg den som landsförrädisk. Inte minst ledde kampen till ett uppsving för Mao Zedong och hans lilla kommuniströrelse som nu stegvis började få kontroll över den kinesiska landsbygden.

Samhälle och kultur i mobiliseringens skugga

Hemma i Japan hälsades det kinesiska kriget med få tecken på entusiasm. Befolkningen, som fått vänja sig vid den egenmäktiga militärens hot och de successiva begränsningarna i medborgerlig frihet, iakttog snarare ett outgrundligt lugn. Journalfilmerna från Tyskland och Italien visade alltid jublande människomassor - den japanska medieindustrin hade uppenbara svårigheter att producera något liknande.

Under 1930-talets rustningskonjunktur hade landets näringsliv fått ett nytt uppsving. Bland de kunder som ville avsätta krigsmateriel fanns även länder som utfärdat retoriska fördömanden av Japan i Genève, till exempel Sverige. Det handlade om kullager men också många andra produkter från metallindustrin. Efter 1937 var det emellertid slut med den ekonomiska uppgången. Ransoneringar och umbäranden skulle vinna kriget i Kina. Med hänvisning till krigsläget förvandlades fackföreningarna till redskap för myndigheterna, och det andliga förtrycket skärptes ytterligare. Det största socialistpartiet följde med högerut och började tala om arbetarnas livsintresse av utkomster i Asien. Även ledarna för de främsta kristna samfunden ställde sig bakom krigsinsatsen i Kina. Bakom rättningen i ledet låg ofta skräck för militärpolisen, kenpeitai. Däremot byggdes aldrig några koncentrationsläger i Japan.

Den 7 november 1936 invigdes ett fräscht riksdagshus i Tokyo, det som används än idag. I enlighet med tidens anda var det inte byggt i renodlat västerländsk stil utan bar tydliga drag av asiatisk arkitektur. I den nya plenisalen höll riksdagsmän som Saitō Takao och Hamada Kunimatsu modiga tal mot militären. Snart hade dock även denna församling reducerats till en gummistämpel. 1940 upplöstes partierna och samlades i en paraplyorganisation. I stark kontrast till förhållandena i Berlin och Moskva existerade dock inte något statsbärande parti i Tokyo.

1930-talets slut ihågkoms idag för olika officiella kampanjer mot främmande kultur. Det ledde till misstänkliggörande av alla möjliga företeelser från hårpermanent till golf och jazz. Däremot hade man ingen möjlighet att förbjuda baseboll, med tanke på den oerhörda popularitet sporten höll på att få i Japan. Skolorna slutade att uppmuntra studier i engelska, franska, tyska och andra främmande språk. Avantgardister som Ōzawa Hisato fick svårt att samla publik till sina pianokonserter, medan biograferna visade svärdsfilmer till ackompanjemang av ballader om lojalitet, kärlek och tidig död. De så kallade proletärförfattarna hade tystats med våld. Flera litterära storheter gick i inre exil. Officiella plakat försökte mana till gammaldags livsföring och texten löd: "Lyx är fienden!" På samma sätt som muslimer förväntades be mot Mekka ålades japaner nu att buga i riktning mot kejsarpalatset i Tokyo. I denna atmosfär av nationalistiska brösttoner var det inte lätt att vara utlänning i Japan. Klagomålen om dålig behandling hördes i lika mån från amerikanska och tyska gäster i landet. I det stora hela fortsatte dock västerländska institutioner och företeelser, inklusive modern teknik, att frodas i landet också under krigsåren. Meijitidens landvinningar kunde inte gärna tas tillbaka.

Flerfrontskrig och nederlag

Tyskland, Italien och Japan visade sig vara ett omaka sällskap. De hade olika traditioner och samhällssystem. I kriget mellan Japan och Kina vägrade nazisterna till en början välja sida. Efter ett närmande 1938 alienerades Tokyo åter från Berlin, när Hitler i öppet trots mot Antikominternpakten skrev på ett avtal med Stalin i augusti 1939. Kort därefter utbröt världskrig i Europa. Japan förklarade sig neutralt.

Att landet ändå blev de allierades fiende berodde inte på att det var odemokratiskt. På den segrande sidan i kriget återfanns ju senare några av världens ledande diktaturer, Sovjetunionen och Kina. Det berodde snarare på ett papper som undertecknades den 27 september 1940 av Japans utrikesminister, Matsuoka Yōsuke. Efter de stora tyska framgångarna det året hade Tokyo bytt regering. Den tog det fatala steget att skriva på en militärallians med Hitler och Mussolini.

Matsuokas insats är tankeväckande. Som ung japansk gäststudent i Oregon hade han utsatts för grov mobbning och fattat ett djupt hat mot den anglosachsiska världen. Nu hade den mobbade själv blivit mobbare. Samma sak kunde sägas om Japan under krigsåren. Underlägsenhetskomplex i förening med ekonomisk desperation blev drivkraften bakom den självmordsmässiga planen att anfalla USA och samtidigt förklara krig mot Storbritannien och Nederländerna, som kontrollerade det råvarurika Sydöstasien.

Andra världskrigets militära historia är välkänd och behöver bara rekapituleras i stora drag. USA hade dittills iakttagit en viss återhållsamhet mot Tokyo, kanske av omtanke om sin filippinska koloni som låg alldeles på Japans tröskel. Nu satsade landet sin enorma industriella styrka på att konfrontera ledarskapet i den kejserliga huvudstaden. Kongressen antog vittgående sanktioner mot Japan. De blev dock kontraproduktiva och förde de verkliga hökarna till makten. Sent 1941 blev general Tōjō Hideki regeringschef i Tokyo.

Anfallen mot Pearl Harbor, Hongkong, Malaya och Holländska Ostindien inledde Stillahavskriget. Inledningsvis hade de japanska vapnen framgång, och de västerländska kolonialherrarna fördrevs från Manila, Singapore och Djakarta. Kriget fördes liksom i Kina utan pardon. Men snart följde bakslagen och striderna kom allt närmare Japan. Den "Storöstasiatiska Sfären för Gemensamt Välstånd" blev ett fiasko när de allierade skar av dess interna försörjningslinjer. Därmed berövades Japan sin råvarureservoar. Sydöstasiaterna, som till en början jublat över befrielsen från det utländska oket, vände sig dessutom snart mot de nya ockupanterna. Italiens kapitulation 8 september 1943 fick stort genomslag i Japan, och många japaner har i efterhand vittnat om att de den dagen insåg att kriget var förlorat. Vid det laget kämpade landet på fyra olika fronter.

Den japanska civilbefolkningen fick nu smaka krigets bittra kalk. Hunger, bombanfall och skriande förlustsiffror blev till vardag. I längden kunde inte inhemsk offervilja, inte ens kamikazepiloter, stoppa de obevekliga motgångarna för imperiet. Någon karismatisk ledare som kunnat inspirera dem genom motgångarna fanns inte. Traditionen av kollektivt ledarskap fortsattes, och även en kraftfull premiärminister som Tōjō (1941-44) tvangs avgå efter diskussioner i den inre cirkeln. Japan var en diktatur utan diktator.

När överste Paul Tibbets och major Charles Sweeney med varsitt knapptryck utplånade hundratusentals japaner i Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 inleddes massförstörelsevapnens historia. För Japan blev det början på Veckan Noll. Efter Sovjetunionens inträde i kriget den 8 augusti öppnades en femte front, i Manchukuo och Korea. I samband med ett dödläge mellan civila och militära i högsta krigsrådet gjorde kejsaren då ett av sina sällsynta ingripanden. Hans utslagsröst möjliggjorde Japans kapitulation. I ett radiotal - hans livs första - kungjorde kejsaren nyheten den 15 augusti. Kvällen innan hade rabiata militärer försökt förstöra hans på förhand inspelade tal. De misslyckades och följande dag lyssnade undersåtarna med bävan på kejsarens röst. När de förstod innebörden av hans ord bröt de samman. Andra världskriget var slut i Östasien.

DEL 2. DEN EKONOMISKA STORMAKTEN

Krigets bokslut

På eftermiddagen den 30 augusti 1945 fick Japan väntat besök. Gästen som just landat på Atsugi flygplats bar solglasögon. Det var general Douglas MacArthur, Jr, en 65-åring med lång bakgrund på Filippinerna. Där hade han slagit ned inhemsk oro och slutligen blivit den högste lokale militärbefälhavaren. Som sådan hade han fått retirera undan den japanska framryckningen 1942, och sedan blivit ledare för den amerikanska motoffensiven. Nu stod han på erövrad mark, bredbent, med händerna i fickorna och en alldeles för stor pipa i munnen. I japanska ögon verkade han vara allt annat än en korrekt officer.

Enligt kapitulationen skulle Japan för första gången i sin historia ockuperas av främmande makt. De allierade nationerna, inklusive Sovjetunionen och Kina, hade överlåtit ockupationsansvaret på USA. Det var inget självklart beslut, men så blev det. MacArthur utnämndes till "Supreme Commander of the Allied Powers", förkortat SCAP. Bestämmelserna i kapitulationen innehöll paragrafer oförenliga med Japans grundlag som därmed upphörde att gälla. Vi vet inte vad MacArthur tänkte om sin uppgift denna heta och fuktiga augustidag. En del spekulerade i att japanerna under hela det närmaste kvartsseklet skulle få leva under utländskt kommando.

Tystnaden lade sig över slagfälten. Många utanför Japan kunde inte riktigt fatta att kriget var över, inte ens när kapitulationen skrevs under ombord på slagskeppet "Missouri". Landet ockuperade ännu nästan hela Sydöstasien, och fronten på kontinenten gick långt inne i Kina. Bestörta hade kineserna fått höra nyheten om att något som benämndes yuanzidan hade fällts över två japanska städer - och att fienden helt sonika gett upp. Bekräftelsen kom snart när bugande officerare lämnade över sina svärd till Chiang Kai-sheks styrkor.

General MacArthur kände till effekterna av den amerikanska bombkampanjen mot Japans befolkningscentra. Ändå var han överraskad över att möta Yokohama i form av ett månlandskap. Endast med specialfordon kunde han ta sig fram i den oröjda terrängen. Läget i Tokyo sades vara likadant. Kontrasten till USA kunde inte bli större. Den amerikanska kontinenten hade inte berörts av några egentliga krigshandlingar och låg lika intakt som före Pearl Harbor.

Japan hade förlorat nära tre miljoner människor i kriget och fått sin infrastruktur förstörd. Nu rådde ren misär - gatubarn blev en ny syn i landet. Kina hade förvisso drabbats än värre. Förödelsen var värst i de japanska storstäderna. En del av industrin hade på något sätt överlevt bombangreppen, men det var ingen tvekan om att landet mött sin värsta katastrof sedan den mytiska forntiden. Hela imperiet skalades bort: segrarna beslöt återställa Japan till 1855 års gränser. Det innebar att inte ens Okinawa längre lydde under Tokyo. Så hade militaristernas äventyrspolitik fått sitt facit.

Hämnd eller försoning?

Överst på segrarnas agenda stod önskan att utkräva krigsansvar av Japan. Formellt sett borde det tyngsta ansvaret falla på Shōwakejsaren, statschef före och under kriget. En komplicerande faktor var den japanska grundlagsparadoxen: på pappret rådde envälde, men i verkligheten hade kejsaren mer fungerat som skylt. Sedan 1868 hade han alltid legitimerat de fraktioner eller partier som för tillfället råkat sitta i regeringen.

Under 1930-talet hade kejsaren spelat en återhållande snarare än pådrivande roll i landets militarisering. Exempelvis hade han motsatt sig utträdet ur NF. MacArthur, som följt utvecklingen från sin post på Filippinerna, var väl medveten om detta. Han var därför övertygad om olämpligheten i att straffa kejsaren. Utöver det drog han slutsatsen att respekt för härskaren var den avgörande faktorn för en lyckad ockupation av Japan. Det märkliga med Shōwakejsaren var att han hyllats i alla läger, av hökar såväl som krigsmotståndare. Hans ingripande för fred hade gjort honom till hjälte i folkopinionen.

Vissa japanska bedömare skulle senare hävda att det varit bättre om kejsaren fått sin sak prövad inför rätta. Ett frikännande inför en oväldig domstol skulle blivit ovärderligt för kejsardömet. Frågan var dock om en sådan lidelsefri process var möjlig. Både från sovjetiskt och australiensiskt håll hade det på förhand höjts röster för att kejsaren skulle avrättas. Hursomhelst undgick han åtal. SCAP lät honom avsvära sig sin påstådda gudomlighet och behöll sedan monarkin.

Så mycket mer var de allierade beslutna att straffa de politiker och militärer som lett Japan under de ödesdigra åren efter 1931. Det mötte inget stort motstånd. Pressens avslöjanden om kriget skapade indignation och ett starkt antimilitaristiskt opinionsklimat. En krigsförbrytartribunal inkallades till Tokyo och dömde ett antal av de mest kända namnen till döden, bland dem general Tōjō och general Matsui, mannen som fört befälet i Nanjing 1937. Koreansk-japanen Tōgō Shigenori, som varit utrikesminister vid anfallet på Pearl Harbor 1941 (och var gift med en judinna), dömdes till 20 års fängelse. Olika andra rättegångar tog itu med de så kallade mindre krigsförbrytarna, många av dem koreaner och taiwaneser, och ett tusental dödsdomar avkunnades. 220 000 statstjänstemän utrensades från sina ämbeten. SCAP gjorde samtidigt tydligt att befolkningen inte skulle utsättas för terror utan snarare utbildas till medborgare i en stat med folksuveränitet.

MacArthurs budskap gick hem. Japanerna hade inväntat ockupationsmakten med stark fruktan och oro. När det stod klart för dem att de allierade inte främst kommit för att hämnas, utan för att reformera landet skapades grunden för ett förtroendefullt förhållande. Ockupationen har i efterhand kommit att räknas som den kanske mest framgångsrika amerikanska insatsen i Asien någonsin.

Systemskifte i Japan

Historieforskare älskar att laborera med begrepp som kontinuitet och förändring. Hur ska man då uppfatta ockupationstiden? Vid första påseendet kan det verka självklart att 1945 innebar en absolut brytpunkt i modern japansk historia. Inte bara MacArthur utan också japanerna i gemen behandlade förkrigstidens Japan som en annan planet än efterkrigstidens samhälle. Ändå känns det överdrivet att tro på en total förvandling av landet och människorna. Likt Fågel Fenix reste sig Japan ur askan. Parallellt med det vaknade åter gamla företeelser till liv. Undertryckta liberala böjelser fick en renässans. Politiska partier och fria fackföreningar återskapades. Det var inte ens tjugo år sedan demokratisk masskultur och åsiktsmässig pluralism frodats i Japan. De hade mognat som följd av en långvarig intern process i landet. Nu var de tillbaks. Militarismen blev därmed en parentes och få var de som sörjde.

Först genomdrevs demilitarisering. Den allmänna värnplikten slopades. Efter mönster av USA fastslogs sedan att staten inte fick favorisera någon religion. Hädanefter skulle shinto, buddhism och kristendom vara likaberättigade. Olika medborgerliga friheter garanterades, inte minst pressfrihet (vilket ej hindrade amerikansk censur av japanska tidningar). Det blev tillåtet att kritisera regeringen, kejsarhuset och praktiskt taget allt som tidigare varit heligt. Därmed vaknade det politiska livet upp på allvar. Det kungjordes att alla medborgare över 20 år skulle ha rösträtt. Därmed hade även Japans kvinnor fått rätt att gå till val. I Europa var det endast ett fåtal länder, till exempel Frankrike, som inte hade kvinnlig rösträtt 1945. Det invaldes 39 kvinnor i den första japanska efterkrigsriksdagen, bland andra socialisten Katō Shizue.

Sedan kom rubrikerna slag i slag: beslut om storkoncernernas styckning - demokratisering av den högre utbildningen - jordreform och avveckling av arrendatorssystemet. Japanerna skulle bli ett folk av egendomsägare, vilket antogs motverka allehanda former av politisk extremism. Åtgärderna tillkännagavs i ett drastiskt förändrat andligt klimat. Det var ett Japan där media tävlade om att fördöma det förflutna och ungdomar höll på att lära sig dansa jitterbug. På bioduken fick från och med nu kyssar utväxlas, och skolorna undervisade åter i främmande språk - däremot inte i religion och bara sällan i historia. På modersmålstimmarna lärde sig det uppväxande släktet att pränta förenklade skrivtecken, och dessutom från vänster till höger. Men nöd, elände och ransoneringar fortsatte ännu ett tag.

Reformerna blev framgångsrika och ledde till goodwill för Japan på andra sidan Stilla havet. Nu skulle landet under överseende och tålmodig amerikansk ledning få lära sig demokratins och fredskärlekens ABC. Inte sällan var det så experimentet beskrevs i den amerikanska pressen. Det kröntes med en ny japansk grundlag. Den tillkom på ett högst säreget sätt, ihopsatt av ett litet antal amerikanska militärer under loppet av nio dagar 1946. Författarna, under ledning av generalmajor Courtney Whitney, fick i sista stunden uppdrag att till Abraham Lincolns födelsedag 12 februari prestera en ny konstitution åt kejsardömet. Denna förelades därefter den japanska regeringen, som fick 24 timmar på sig att godkänna eller förkasta. Mot bakgrund av detta är det märkligt att urkunden fortfarande, sjuttio år senare, gäller i ograverat skick.

Konstitutionen infriade löftet att göra Japan till en stat med folksuveränitet. Den fastslog att kejsaren skulle vara landets symbol - vilket han ju varit också före 1945. Allt tal om härskarmakt lyste däremot med sin frånvaro. Regeringen var ansvarig inför riksdagen och ingen annan instans. Den japanska parlamentarismen blev ganska lik den beundrade brittiska, men kombinerades med amerikanskt utskottsväsen. En högsta domstol fick möjlighet att pröva lagstiftning. Alla medborgerliga rättigheter utfärdades utan förbehåll. I en del avseenden var aktstycket mer liberalt än USA:s egen författning.

Artikel 9 i konstitutionen blev den mest omtalade. Den var radikal, på gränsen till utopisk, när den stadgade att landet avstod från medel att föra krig. Det framgick inte ens om det var legitimt att utöva självförsvar mot anfall utifrån. Kanske behövdes det inte heller eftersom Japan hädanefter skulle skyddas av USA:s militär. Att FN av medlemsstaterna förväntar medverkan i vissa militära insatser spelade mindre roll, eftersom Japan inte hade tillträde till denna organisation.

Det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen innebar att en del reformer modifierades i konservativ riktning, men de flesta hade kommit för att stanna. Japan förklarades som en del av "den fria världen", och relationerna mellan SCAP och Tokyo blev alltmer intima. 1951 slöt Japan fredsavtal med 48 länder, dock inte med Sovjetunionen eller Folkrepubliken Kina. Följande dag undertecknades en japansk-amerikansk säkerhetspakt, som praktiskt taget gjorde landet till klientstat åt USA.

Den 28 april 1952, dagen före kejsarens födelsedag, avslutades den amerikanska ockupationen. MacArthur hade redan lämnat landet och det blev hans efterträdare, fyrstjärnige generalen Matthew Ridgway, som fick önska landet lycka till. På bara sju år hade mönstereleven Japan tagit examen. Nu var det dags att söka en ny roll i världen.

En snabbväxande BNP

Att Japan skulle bli en ekonomiskt högutvecklad nation var det nog inte många som kunde föreställa sig 1950. Ett asiatiskt land med dåligt betalda arbetare som producerade halvbra cyklar, enkelt bruksporslin och sensationellt billiga leksaker - det verkade ha långt kvar till europeisk standard. Som andra utvecklingsländer levde Japan delvis på lånade koncept och efter kriget var det ont om stora innovationer. Ingen konsument i Väst kunde namnet på något japanskt varumärke.

Till de dåliga utsikterna bidrog det faktum att landets BNP var halverad 1945 jämfört med tio år tidigare. Dyrtid var på väg att eliminera de flesta förmögenheter. Handelsförbindelserna med Asien hade upphört att existera. Men nu förestod en av historiens överraskande vändningar. Som så ofta började den i människors hjärtan. Ockupationsmaktens evangelium gick ut på att krig är dåligt och fredlig fri företagsamhet desto bättre. Framtidens melodi var ekonomism, inte militärt färgad nationalism. Livet var fortfarande en strid, fast numera gällde det att erövra marknadsandelar, inte territorier. Strategiska lister fick användas precis som förr, men bara i samband med exportoffensiver. Sådana tankegångar föll i god jord i nederlagets Japan. USA hade uppenbarligen en poäng. Dess eget uppsving berodde dock lika mycket på krig som på fred. Från 1945 rådde Pax Americana, och en världsordning baserad på välstånd genom handel verkade fullt möjlig. Japanerna kände ett starkt behov att kompensera sig efter det katastrofala kriget. Hur skulle de få utlopp för sin aktivitetslust i fortsättningen? Perioden som militär stormakt var över, så nu gällde det att bli bra i en annan gren istället.

Givetvis hade Japan redan före 1945 skaffat gedigen erfarenhet av kommers och handel. Amerikansk och europeisk affärskultur var välkänd. Inte ens på 1930-talet hade landet varit ett härläger utan det hade alltid funnits utrymme för vinstdrivande civila företag som klocktillverkaren Seiko eller pärlproducenten Mikimoto. Man hade alltså en god grund att stå på. Samtidigt innebar ockupationsmaktens antitrustpolitik, som styckat upp flera av storkoncernerna, en injektion av fri konkurrens i japansk ekonomi. Det dök upp nya offensiva företag som Honda och Sony.

USA:s politik blev fördelaktig för Japan på fler sätt. Under kalla krigets mörkaste dagar hade MacArthur 1950 gett instruktion om inrättandet av en väpnad japansk "polisstyrka". Detta verkade vara ett flagrant brott mot den nya grundlagen. Under hela ockupationstiden fungerade en japansk lydregering, och den hade fått använda åtskillig advokatyr för att motivera beslutet. 1954 döptes kåren officiellt till Jieitai, "Självförsvarsstyrkorna". De militära utgifterna hölls dock mycket låga. Anledningen var att USA i säkerhetspakten åtagit sig att försvara landet. Den återuppvaknade vänstern ansåg att detta gjorde Japan till en satellit i stil med gamla Manchukuo. Men åtagandet innebar också grönt ljus för landet att koncentrera sig på ett enda mål: ekonomisk återhämtning.

Frånsett kalla kriget hade säkerhetsläget kring Japan förbättrats. I södra och östra Asien hade västerlänningarnas försök att återta sina kolonier efter segern 1945 misslyckats. Militaristernas slogan om Asien åt asiaterna hade fått eget liv och överlevt kriget. Visserligen ville fransmännen inte acceptera avkoloniseringen och i Hongkong bet sig britterna fast. Ändå kunde inget hindra framväxten av ett bälte med fria stater. Från Indien i väster till Indonesien i söder utropades oavhängighet. Med ett flertal av dessa länder kunde Tokyo sluta överenskommelser. Därmed bortföll ABCD-inringningen som rekvisita i japanernas skräckkabinett.

Japans renässans började något oförutsett redan innan USA avslutat ockupationen. 1950 utbröt krig mellan nord och syd i grannlandet Korea. De FN-styrkor som ingrep leddes av amerikanerna. Dessa hade inget annat val än att skaffa sina förnödenheter från japanska producenter. Tre miljarder dollar spenderades. Det fick snabbt landets ekonomi på fötter igen. 1955 överträffade Japans BNP sin högsta förkrigsnivå och följande år förklarade regeringen högtidligt: "Efterkrigstiden är över".

Kenneth Boulding har lanserat begreppet creative defeat. Det kan tyckas cyniskt att hävda att ett militärt nederlag med död och lidande kan vara kreativt. Förstörelse är förstörelse och skapar aldrig vinst. Samtidigt är det lätt att inse att nederlag kan ge impulser till nationell förnyelse. När gamla strukturer rent bokstavligt utplånas blir det ett tillfälle att bygga nya med hjälp av senaste know-how. På så sätt skaffar man fördelar inför framtiden. Just detta skedde i Tyskland och Japan, de stora förlorarna i andra världskriget. 1950-talet blev en tid av nykonstruktion, strukturomvandling och omlokalisering. Stålverk och skeppsvarv hade bråda dagar. Den oavbrutna ekonomiska tillväxten skapade en välbehövlig anda av optimism och framtidshopp. Det påstods i tidningarna att Japan upplevde en blomstring som det inte erfarit sedan nationens gryning. Varje ny konjunkturuppgång döptes därför till namn hämtade från forntidens sagor.

Epoken när kylskåp och mopeder var nymodigheter har förevigats i filmen "Sanchōme no yūhi" ("Skymning i tredje distriktet"), en historia om storstadslivet i skuggan av ett halvfärdigt Tokyo Tower. Höjdpunkten i berättelsen infaller när kvarterets invånare samlas framför en nyinköpt svartvit TV, ett evenemang som inte förlöper utan intermezzon. Filmen speglar ett gryende konsumtionssamhälle. Före 1960 kunde strävsamma arbetare unna sig transistorradio, kamera och kanske till och med se kronprinsens bröllop i television. Snart började många känna stolthet: de insåg att de fick uppleva Japans återkomst.

Rekordåren

Och ändå återstod den mest imponerande fasen i landets ekonomiska framgångshistoria. När premiärminister Ikeda Hayato i november 1960 presenterade sin så kallade inkomstfördubblingsplan fick den ett blandat mottagande bland analytiker. Även i ett land som Japan föreföll det som en glädjekalkyl att lova medborgarna fördubblad inkomst till 1970. I ett rus av tillförsikt förutsåg Ikeda en årlig tillväxt på 7,2 %. Han avled inom några år och fick aldrig veta att han räknat fel: redan 1965 kunde konstateras att Japans ekonomi på årsbasis växte med i genomsnitt 9,7 %. Ikedas mål var nått redan 1968 och nationen utnämndes till västvärldens näst starkaste ekonomi. Den överträffades enbart av den förutvarande ockupationsmakten, USA.

Som vi strax ska se var det inte en tillväxt utan problem. Men på 1950-talet hade västtyskarna under Adenauer börjat tala om sitt Wirtschaftswunder. I analogi med detta utropade västpressen 1962 "det japanska undret". Återigen släpptes Japan in i stormakternas finrum, denna gång inte med ordnar och epåletter utan med attachéväska och räknemaskin. Välkomnandet in i OECD den 28 april 1964 kunde betraktas som en guldmedalj i ekonomiskt höjdhopp. Och fler medaljer skulle det bli. Samma år tilläts Tokyo stå värd för de första olympiska spelen i Asien. Tillresta besökare kunde pröva Shinkansen, under en lång följd av år världens snabbaste tåg. Bilden av landet handlade inte längre bara om geishor och tempel utan också om miniräknare och monorail. Alltfler påstod att i Japan hade "framtiden redan börjat".

I inget annat land kunde man med samma berättigande tala om rekordår. Hur ska man förklara denna formidabla japanska tillväxtkurva? Hur kunde ett fritt samhälle nå ekonomiska resultat som inte ens Stalin kunnat piska fram med sina femårsplaner? Som man kan vänta råder det intensiv debatt om svaret. Klart är att förklaringen ligger i en kombination av olika faktorer. Vi har redan sett att Japan hade en rik fond av kunskaper i nationalekonomi. Utbildningsnivån överlag var hög. Dessutom revitaliserades landet mitt i det kritiska återuppbyggnadsskedet. Det berodde på ockupationsreformerna, som i och för sig inte primärt syftade till att stärka Japans konkurrenskraft.

Historikern Nakamura Masanori talar om fyra ekonomiska faktorer som bidrog till uppsvinget: teknisk förnyelse, god tillgång till kapital, riklig arbetskraft och exportsatsning. I ett land som ännu inte byggt ut välfärden var det viktigt att spara. Hushållens höga sparkvot gjorde det lätt för bankerna att låna ut pengar till företagen. Regeringen förde en lågräntepolitik. Samtidigt flyttade människorna från landsbygden, från lågproduktivt jordbruk till högproduktiv industri. De varor som tillverkades blev snabbt efterfrågade i en konsumtionstörstande värld. Många av dessa tendenser går att avläsa även i andra länder, om än inte lika tydligt. Japans gyllene år sammanföll med en guldålder i nästan hela västvärlden. Betydelsefullt blev det nya kvalitetstänkande som utvecklades och drevs till sin spets i japanska fabriker. Snart fick deras varor rykte att vara ovanligt felfria och slitstarka. Alltfler ville äga något "Made in Japan".

Ekonomins blomstring främjades dock inte bara av interna japanska faktorer utan också av en gynnsam internationell miljö. Vi har sett hur landet slapp en god del av sina försvarskostnader. Dessutom hade jätten USA efter 1945 blivit frihandelsvänlig och uppmuntrade ett system där tullmurarna successivt reducerades. Sist men inte minst stimulerades världshandeln av smidiga transporter - tillgången på billig olja från Mellanöstern troddes vara outsinlig.

Men ekonomiska förklaringar kan inte vara de enda svaren på frågan. Det måste finnas fler variabler. En sådan är den oerhörda längtan hos en hel generation att "återvinna ansiktet" efter sammanbrottet 1945. Det skapade en nästan obegränsad beredskap till hårt arbete och uppoffringar. Efterkrigsregeringarna i Tokyo var anhängare av fransk dirigism, och industridepartementet uppträdde gärna som coach åt näringslivet. Precis som efter 1868 hade företag och myndigheter i princip samma mål, att åstadkomma ett uppsving för landet. För en svensk leder det tankarna till Harpsundsdemokratin under Tage Erlander. Många forskare hävdar emellertid att detta samförstånd överdrivits. Konkurrensen mellan företagen var knivskarp och byråkraternas "administrativa vägledning" beaktades långtifrån alltid. Men om den allmänna färdriktningen rådde konsensus.

Avståndstagandet från imperietraditionen blev verkligen en välsignelse. Japan hade nu dumpat gammal barlast i form av kostnadskrävande och svårförsvarade besittningar. Borta var alla självrådiga militärer. Självförsvarsstyrkorna stod under orubblig civil kontroll, och landet hade inte ens en försvarsminister. Allt fokus kunde läggas på ekonomin.

Men världsexpot i Osaka 1970 och vinterolympiaden i Sapporo två år senare kunde inte dölja att Japan också var en nation med problem. Den halsbrytande ekonomiska tillväxten hade många baksidor. Som alla länder stadda i snabb förändring fick Japan bevittna tillkomsten av en djup generationsklyfta. På 1960-talet började de unga kritisera tillväxttänkandet och föräldrarnas ohämmade materialism. Själva hade de inte upplevt någon allvarlig nöd, och de kunde inte förstå hur livets mening kunde reduceras till en Toyota på avbetalning och ständigt nya hushållsapparater. Omvänt kunde vissa hävda att landets stora framgångar inte resulterat i tillräcklig utdelning för löntagarna. Vissa bodde i trånga och fuktiga kyffen nära linjer med slamrande förortståg. Timmarna efter det ständiga övertidsarbetet gick åt till vila, och hemmalivet blev torftigt. Många tyckte inte de kunde ta ut längre semester än tre dagar. Men företagen, särskilt de större, hade numera råd att betala anständiga löner. I Japan blev det kutym med en enda familjeförsörjare. Det innebar att hemmafruidealet segrade vid en tidpunkt då det just börjat ifrågasättas i USA.

Många av problemen ansågs av den japanska allmänheten som utslag av ofrånkomlig växtvärk. De skulle lösas med tiden. Men ett väckte akut oro: den tilltagande miljöförstöringen. När luften i storstäderna blev till smog och vattendragen drabbades av giftiga utsläpp hände till en början inte särskilt mycket. Det sågs som ett ytterligare pris japanerna fick betala för att ta avsked av fattigdomen. Men snart skapade nyheter från Minamata och Yokkaichi panik. En förstörd miljö kunde underminera nationens livsbetingelser för lång tid framåt. Tänk om grundvattnet blev obrukbart och fisken bemängd med kvicksilver? I slutet av 1960-talet hade Japan blivit internationellt respekterat igen, men det var svårt att se det som någon förebild i livskvalitet. Det hoppfulla låg i att landet var en demokrati, och att väljarna nu beslutat sig för att sätta politikerna under press.

Ett samhälle i uppbrott

Urbaniseringen av Japan på 1950- och 1960-talen blev den största folkomflyttningen i landets historia. Från Kyushu i söder och Hokkaido i norr gick flyttlassen till Tokyo, Osaka och Nagoya. Landets Stillahavskust höll på att bli en enda sammanhängande konglomeration, en megalopolis. 1970 bodde 72% av alla japaner i städer. Kollektivtrafiken expanderade kraftigt och ändå var morgontågen i städerna alltid packade.

Till Ueno i Tokyo anlände busslaster med arbetssökande från den fattiga landsändan Tōhoku i norr. Så gott som alla fick jobb - det rådde full sysselsättning i landet, och problemet var snarast att få arbetskraften att räcka till. Storföretagen såg till att rekrytera "guldägg", ungdomar som hade gått ut gymnasiet och som sedan sattes i internutbildning. Det var de som fick livstidsanställning och kunde räkna med en trygg befordringsgång baserad på senioritet. I företagen uppmuntrades ingen individualism utan snarare laganda. Chefsämnena var generalister och de förflyttades kors och tvärs över landet. Man talade om en särskild "japansk modell".

Den fackföreningsrörelse som återställdes efter kriget hade varit synnerligen aggressiv. 1947 hade SCAP fått begränsa de offentliganställdas strejkrätt. Även under 1950-talet fortsatte relationerna mellan arbetstagare och arbetsgivare i Japan att präglas av hård konfrontation. Rekordtillväxten under 1960-talet skulle dock ändra denna situation. Varje avtalsrörelse resulterade i nya lönelyft och både kontorister och kroppsarbetare fick höjd standard. En del bytte livsstil. I ökande grad började de uppfatta sig som medelklass. Detta försvagade naturligtvis fackförbund som det militanta Sanbetsu, upplöst 1958. Med tiden blev det allt vanligare med företagsfack, kollektiv som var organiserade på grundval av firmatillhörighet snarare än efter uppgift i produktionen. De gick inte automatiskt arbetsgivarnas ärenden, men hade nästan alltid en moderat profil. Under de gyllne åren hade Japan mer av arbetsfred än någonsin tidigare. Denna stabilitet ledde till skämt om "japanska lunchstrejker", men i verkligheten blev det aldrig konfliktfritt i näringslivet.

Även de japanska hemmafruarna arbetade, men utöver privatundervisning i kalligrafi, ikebana (traditionell blomsterkonst) och engelska handlade det mest om oavlönad vård och omsorg. Familjerna bestod ännu ofta av tre generationer under ett tak. En nyhet under efterkrigstiden var den alltmer negativa attityden till barnafödande. Familjeplanering uppmuntrades och folk gifte sig senare. 1970 hade de flesta föräldrar inte mer än två barn - jämfört med fem före kriget. Ändå gick folkmängden 1967 över hundramiljonstrecket. Det fanns en rädsla för att överbefolkning skulle äta upp det nya välståndet. Ingen som sett utländska filmer undgick upptäckten att européer och amerikaner levde i små kärnfamiljer.

Många av de som flyttade till staden hamnade i förorter. Runt metropolerna utbredde sig ett landskap med öppna fält, men snart var de fyllda med tidstypiska bostadsområden. En del var villakvarter men de flesta höghusbebyggelse av enahanda slag. Den nya generationen av sarariiman levde helt för sina företag, och mycket av den solidariska "byanda" som rått även i urbana miljöer vittrade bort. Familjerna köpte samma massproducerade varor. Det innebar att Japans olika landsändar förlorade en hel del av sin lokala särprägel. En skoaffär såg likadan ut i Fukuoka som i Matsumoto. Biograferna hade fortfarande sin storhetstid men sedan 1953 hade landet regelbundna TV-sändningar. I stad och på land fick människorna nya samtalsämnen, och medvetet eller omedvetet efterliknade många den standardjapanska som de hörde i rutan. Snart var det bara de äldre som talade renodlad dialekt. NHK:s första tittarsuccé var nyårsshowen, som i lätt förändrad form fick upprepas år efter år. Med tiden skulle den bli en lika solid institution i Japan som "Kalle Anka och hans vänner" i Sverige.

Spårvagnarnas tid var förbi. I storstäderna byggdes flerplanskorsningar och i Shinjuku i Tokyo reste sig de första skyskraporna, konstruerade för att klara en kraftig jordbävning. Det var ett supermodernt Japan som mötte medborgarna, men många saknade sin vänkrets från landsbygden. Rotlöshet och ensamhet blev drivkrafter som fick många att ansluta sig till diverse "nya religioner", ett märkligt fenomen som var äldre än efterkrigsåren. De framgångsrika lärorna utgjorde normalt en blandning av shinto och buddhism, ibland också kristendom. De hade ståtliga högkvarter och ofta karismatiska ledare, i regel med toleranta budskap. Ett exempel var religionen PL Kyōdan, där PL stod för perfect liberty. Den bjöd sina anhängare på en varm gemenskap och dess första trosartikel löd (och lyder): "Livet är konst".

1960 arbetade bara 30% av befolkningen kvar i jordbruket och tio år senare var andelen nere i 17,9. (År 2000 var under 5% av alla japaner lantbrukare.) Alltfler blev deltidsbönder. Visserligen skedde en effektivisering av matproduktionen, men en växande befolkning måste livnära sig. Japanskt jordbruk mötte också internationell konkurrens. Den riksviktiga risodlingen skyddades med olika tullhinder medan många andra näringar tappade sin lönsamhet. Japan var i själva verket på väg att bli världens största livsmedelsimportör.

Kultur i skuggan av ett under

Utomlands uppfattade nog många japanerna som visitkortsförsedda economic animals, alla anställda i ett och samma "AB Japan". Nu när landet börjat förknippas med ekonomi glömde man lätt att det också hade ett kulturliv.

Det var kanske sant att majoriteten mest satt framför TV där de drack öl och tittade på baseboll. Lika sant var att andra fascinerades av de privata kanalernas reklamsnuttar och gnolade på sången för klädesmärket "Yeah yeah". Det var också kultur - masskultur. Men den skapande eliten höll sig inte overksam.

På filmfestivalen i Venedig 1951 hade Kurosawa Akira fått sitt genombrott med "Rashōmon". Inom de närmaste tio åren skulle "De sju samurajerna", "Blodets tron" och "Livvakten" etablera honom som en av världens ledande regissörer. Inom litteraturen uppmärksammades nestorn Kawabata Yasunari som ännu på sin ålders höst skrev bestsellers, exempelvis "Kyoto eller de unga älskande i den gamla kejsarstaden". Han fick nobelpriset 1968 men det kunde lika gärna ha gått till särlingen Mishima Yukio, politiskt långt ut på högerkanten. Dagen före sitt spektakulära självmord - ett regelrätt harakiri - hade Mishima på förlaget lämnat in sista delen av sin mästerliga tetralogi "Fruktbarhetens hav". På alla områden tycktes det finnas japanska begåvningar: kompositören Takemitsu Tōru, dirigenten Ōzawa Seiji, arkitekten Kenzō Tange samt modeskaparna Mori Hanae ("Hanae Mori") och Kenzo, alias Kenzō Takada. Japaner verkade hålla sig framme på alla områden, från sociologi till backhoppning.

På tal om sociologi kände samhällsforskarna runt 1960 ett allt större behov att "förklara" Japan. Ett ledande namn inom landet blev Nakane Chie, Tokyo universitets första kvinnliga professor, 1995 ledamot av Japanska Akademin. Hon menade att det japanska samhället endast kunde förstås via sin vertikala dimension. Synen på mänskliga relationer som hierarkiska gjorde att idéer som klasskamp inte hade några goda utsikter i Japan. Så resonerade åtminstone Nakane. Utomlands började amerikanska akademiker intressera sig för landet. De lyfte fram Japan som universell utvecklingsmodell och som en alternativ väg till den sovjetkommunistiska, trots att Ryssland var en teknologisk supermakt som frambringat Sputnik och Gagarin. Flera av forskarna stod nära president John Kennedy och mest känd bland dem blev historikern Edwin O. Reischauer.

I Väst minns vi kanske 1960-talet främst för dess ungdomsrevolt och politiska radikalism. Även i Japan växte demonstrationerna mot USA:s krig i Vietnam till en folkrörelse. Musiken var rebellisk. 1966 kom Beatles till Tokyo och uppträdde fem gånger i staden. Konserterna omgärdades med hysteri och 35 000 poliser fick mobiliseras. Rock och pop slog igenom med buller och brak. Det var dock inte alla som ville gå på festival. 1971 fick de ett nytt alternativ. Enligt legenden var det året då Inoue Daisuke uppfann sin "tomma orkester". Från nu kunde envar bli sin egen vokalist. De första karaokemaskinerna dök upp på barer i Kobe.

Från oljekris till ny blomstring

Hösten 1973 fick de goda tiderna ett abrupt slut. Krisen i Mellanöstern ledde till ett arabiskt oljeembargo mot västvärlden som slungades in i recession. Inget land drabbades värre än det råvaruberoende Japan. Det hade förvisso fem gånger större BNP än 1955 och var inte längre någon nödlidande nation. Men oljekrisen blev upptakten på en räcka magra år. Det blev en tid av självprövning och funderingar kring framtida vägval.

Ute i landet bildade väljarna gräsrotsrörelser. Många krävde välfärd och effektivare åtgärder mot miljöförstöringen. Regeringen var lyhörd - den hade inget annat val ifall den önskade sitta kvar. Under premiärminister Tanaka Kakuei (1972-74) började Japans politiker, kanske påverkade av Lyndon Johnsons "Great Society", utarbeta ambitiös sociallagstiftning. Den offentliga sektorn växte. Nya stadsplaner prioriterade parker och rekreationsmöjligheter. Detta skedde trots pågående ekonomisk kris. I opinionen höjdes alltfler röster mot tillväxt för dess egen skull. Nu måste Japan investera sina rikedomar.

Det kanske största monumentet över japansk handlingskraft under 1970-talet är landets framgångsrika kamp för en bättre miljö. Detta kapitel i Japans moderna historia har ännu inte fått sin skildrare. 1970 års riksdag antog 14 olika miljölagar. Fabriksskorstenar försågs med mätinstrument och det infördes hårda utsläppsregler för motorfordon. Jämfört med normerna i andra länder var bestämmelserna närmast drakoniska. Sent 1992 blev Österrike den första europeiska stat som förbjöd blyad bensin. Förebild var givetvis Japan som sedan länge förbjudit tillverkning och försäljning av sådan. Industrier som förorenade ålades att betala de mänskliga och materiella kostnaderna för utsläppen. Detta var ord och inga visor. Men följden blev att Tokyo jämsides med Singapore 1990 rankades som Östasiens hälsosammaste huvudstad.

Oljekrisen hade på nytt fött insikten om Japans sårbarhet. Tillflödet av energi kom från en notoriskt instabil region. Bränslenotan steg nu nästan exponentiellt. Liksom i många västerländska nationer ökade attraktiviteten för alternativa energikällor. Främst i ledet stod en teknik som tagits fram i Storbritannien redan på 1950-talet: kärnkraft. Det var inte bara invånare i Hiroshima och Nagasaki som kände motvilja mot den. Sakkunniga hävdade ändå att den skulle förebygga framtida kriser och att den var säker. Så sent som 2010 hade landet 50 nukleära reaktorer som svarade för 30% av all strömförsörjning.

Samhällsutvecklingen gynnade det nya miljötänkandet. Biltillverkarna byggde energisnåla fordon - och fick en global konkurrensfördel. Aptiten på ny teknik ledde till stort intresse för forskningen om integrerade kretsar. Snart satsade Japan väldiga summor på dator- och elektronikbranschen. Näringslivet hade upptäckt vägen till en framtid mer skonsam för miljön. Den gick via kunskapsindustri. På 1980-talet hade Japan slutligen hunnit ifatt själva USA i fråga om teknologi. Även inom flera medicinska discipliner letade japanerna förgäves efter en forskningsfront utomlands. De senaste rönen hade nämligen gjorts i Tokyo.

Den japanska ekonomin hade bytt spår i rättan tid. Nu kunde nationen skörda nya framgångar i en period av blomstring som till och med överträffade 1960-talets. Även lågstatusgrupper som koreaner och de så kallade burakumin (som något påminner om Europas "resande") fick del av guldregnet. Japan hade blivit mer jämlikt än någon väststat med undantag av Sverige. Ingen kallade det längre för utvecklingsland. Det var som vanligt full sysselsättning och lönekuverten kompletterades med en rejäl bonus, utbetalad i juli respektive december när landets båda presentsäsonger infaller. Många fick lust att resa för pengarna.

Från denna tid fick västvärlden vänja sig vid en ständigt ökande ström av japanska turister. På gågatorna i Rom, Wien och Köpenhamn strövade inte bara kapitalstarka office ladies utan även fattiga tågluffare. Med sina ofta skrala kunskaper i västerländska språk blev de lätt lurade av skrupelfria butiksägare och taxiförare. Detta var preludiet till den verkliga internationaliseringen av Europa. Utbytesstudenter strömmade till USA och andra länder, och Japans ökade prestige satte olika spår i 1980-talets värld. Judo- och kendoklubbar blev populära, många såg TV-serier med motiv från japansk historia och de modemedvetna började pröva sushi.

Handelsöverskott och bubbelekonomi

Det innebär ingalunda att allt var frid och fröjd i förhållandet mellan Japan och Väst. Efterfrågan på japanska bilar, kameror och elektronik skapade ett kroniskt handelsöverskott från tidiga 1960-talet. Landet tvingades successivt öppna sina marknader, ändå sålde det alltid mer än det köpte. Många i Europa och USA greps av avund vid anblicken av en asiatisk nation som blomstrade medan jobben försvann i västvärlden. Upprörda debattörer hävdade att överskottet måste bero på att Japan spelade ojuste.

Det japanska distributionssystemet missgynnade utländska producenter, och byråkratisk röd tejp orsakade ytterligare problem. Japanska konsumenter köpte helst också hemtillverkade varor. Dem litade man på. Men det var omöjligt att hävda att utlänningar inte kunde hävda sig på den japanska marknaden. Coca Cola och McDonald's klagade i varje fall inte. Å andra sidan hade Japans exportnäring en nästan oslagbar fördel på grund av sin långa vana vid västerländska sätt att göra affärer. De utländska företag som nu försökte ta sig in i Japan saknade allt som oftast varje form av likvärdig kunskap. De kunde inget om marknadsföring eller kundförväntningar i en miljö som för de flesta var vilt främmande. Ett av offren var IKEA, som 1986 tog ner sin skylt i landet. Men det skulle komma igen. Likt företagsfolk över hela världen satte sig anställda på skolbänken och började studera ett nytt ämne som kallades "affärskultur".

Handelsfriktionerna mellan Japan och Väst, särskilt de bilaterala problemen med USA, ledde till sega förhandlingar. Tilltagande protektionism i utlandet fick alltfler japanska företag att flytta tillverkning till Europa och USA. 1985 kunde president Ronald Reagan triumferande tillkännage "frivilliga" japanska exportbegränsningar i det så kallade Plazaavtalet, som även innebar en chockartad revalvering av yenen. Men inte heller detta fick slut på de eviga handelsöverskotten.

Tvärtom började Japan nu även utmana USA om den finansiella ledarställningen i världen. 1987 blev Tokyobörsen världens största. En hel kolonn av globala bankjättar bar japanska namn. Men den lilla önationen levde farligt. Efter järnridåns fall började det ges ut böcker i Väst som varnade för en ny övermäktig fiende vid Stilla havet. På hemmaplan ledde 1980-talets köpfest till en karusell av markspekulation. Under "bubbelekonomins" dagar kom kejsarpalatsets tomt i Tokyo att värderas högre än all jord i hela staten Kalifornien. Besökare vid "4-4-korsningen" på Ginza mitt i den japanska huvudstaden uppmanades vika sina tiotusenyensedlar så mycket de någonsin orkade. Om man släppte dem skulle de ändå inte kunna köpa den prick mark de föll på. Spekulanter lånade pengar och mera pengar till sina affärer. När bubblan slutligen sprack skulle det leda till en formlig härdsmälta i den japanska ekonomin.

Men i det östasiatiska närområdet bländades man av strålglansen från Tokyo och Osaka. Sin kanske största historiska betydelse nådde det japanska "undret" genom den inverkan det fick på Kina. Under Mao hade Folkrepubliken fördömt allt som liknade marknadsekonomi. Men ingen av ledarna i keps och blåblus var omedveten om att massfattigdomens Kina gränsade till konsumtionsparadiset Japan. Efter ledarens död började efterträdarna justera kursen. 1978 genomdrev Deng Xiaoping en politik som innebar uppmuntran av företagsamhet och öppning för världshandel. Alla visste varifrån han fått idén.

1955 års struktur

Det var hösten då motboken avskaffades och Gunnar Sträng blev finansminister i Sverige. Borta i Japan hade socialistpartiet enats efter en tids delning, och verkade ha utsikter att likt SAP bli den politiska huvudkraften i landet. En kort tid under den amerikanska ockupationen hade det redan haft regeringsansvaret. 1955 funderade en splittrad borgerlighet över hur de skulle kunna hålla sig kvar vid makten.

Svaret kom den 15 november. I en universitetsaula i stadsdelen Kanda i Tokyo samlades hundratals delegater. Framför banderollerna på podiet höglästes ett program om fred och välfärd. Så tillkännagavs bildandet av en ny organisation: Japans liberaldemokratiska parti (LDP). Fyra personer utsågs att gemensamt leda partiet, varpå de närvarande höjde armarna i vädret och utbringade ett trefaldigt banzai (hurra). De glada scenerna kunde inte dölja mångas tvivel på det nya partiet. Hur länge skulle de borgerliga kunna hålla ihop? En av nyckelfigurerna gav det högst tio år.

Inget är så svårt som att se in i framtiden. LDP skulle sitta vid makten till sensommaren 1993 och bli landets framgångsrikaste politiska parti någonsin. Ensamt eller i koalition lotsade det Japan från en tid av bitter ideologisk polarisering till ett stadium av nära nog stiltje i riksdagen. I val efter val fick det förnyat förtroende av väljarkåren. Partiet representerade en vinnande kombination av landsbygdsintressen samt städernas tjänstemän och företagare. Viktigast var de senare i ett samhälle som socialt förändrades från pyramid till diamant med tjock medelklassmidja.

Valkretsindelningen hade svårt att hålla jämna steg med den snabba urbaniseringen. Det säkrade ett visst inflytande åt landsbygden. LDP hade också gott om pengar och kunde vara generöst med valfläsk. Men den viktigaste orsaken till dess långa regeringstid stavas ekonomisk framgång för Japan. Medborgare som skulle betygsätta sin regering frågade sig om de fått det bättre, och varje gång var svaret ja. LDP rymde folk med ganska olika åskådningar. De samlades i rivaliserande fraktioner, och röstkampanjerna blev ofta främst en uppgörelse mellan dem. De brukade nämligen ställa upp kandidater mot varandra i samma valkrets. För väljarna var detta ett flerpartisystem de facto. LDP satt kvar oavsett utgång.

Det fanns också en annan orsak till att väljarna alltid föredrog samma parti. Den socialistiska oppositionen, sekunderad av Japans kommunistiska parti, leddes inte av några goda strateger eller folktalare. Olyckligt nog tog den sällan egna initiativ utan valde att i huvudsak säga nej till regeringsförslag. Den obstruerade riksdagsarbetet med tillfälliga närvarobojkotter eller så kallad "oxlunkstaktik". Den senare gick ut på att fördröja voteringar med maskningsaktioner. Den häcklade också motsidans talare och gjorde den japanska riksdagen kaotisk. Snart blev det vanligt att sammanfatta socialistpartiets plattform med ett enda ord: hantai ("avslås").

Bakom detta låg vänsterns ökade känsla av vanmakt. Som framgått ovan tappade fackföreningsrörelsen mark under det ekonomiska "undrets" höjdpunkt. Det kunde inte undgå att drabba den politiska oppositionen. Istället för tvåpartisystem rådde "ett-och-ett-halvt-partisystem". Under 1960-talet bildades sedan ett par mittenpartier, bland annat en ny socialistisk gruppering som otvetydigt godtog marknadsekonomi. Från denna tid hade Japan liksom Sverige i regel fem riksdagspartier. Men kampen stod alltid hetast mellan två av dem, LDP och JSP (socialisterna). Man talade om "1955 års struktur". Den japanska vänsteroppositionen lyckades faktiskt med ett av sina huvudsyften. Inom LDP fanns krafter som ville ändra författningen och framförallt ta bort artikel 9. Detta lyckades socialisterna blockera, och revisionsförslagen fick aldrig den nödvändiga tvåtredjedelsmajoriteten. Men i andra frågor led de nederlag.

Under LDP:s första år innehades makten i partiet av högerflygeln. Det rådde nästan krigstillstånd inne i riksdagen, och 1960 var det nära att hela det parlamentariska systemet havererat. När regeringspartiet detta år försökte förlänga säkerhetspakten med USA framkallade det arga vänsterdemonstrationer på Tokyos gator. Oppositionen hävdade att Japan riskerade bli permanent marionett åt amerikansk imperialism. Premiärminister Kishi Nobusuke hade förhandlat fram bättre villkor åt landet än 1951, men det mildrade inte motståndet. Inuti riksdagen utbröt handgemäng. När LDP lyckades klubba igenom en förlängning skedde det mitt i ett vilt tumult. Utanför parlamentet försökte upprörda människomassor inleda stormning, men till sist skingrades de. Innan året var över hade både Kishi och socialistledaren Asanuma utsatts för mordattentat. Kishi överlevde. Det var en kuslig repris av scener från 1930-talet.

Men vinden vände. 1960-talets högkonjunktur fick den politiska retoriken att lugna ner sig. Efter förlorade val och tilltagande partifragmentering slog sig socialisterna till ro som vakthund för konstitutionen. Inom LDP segrade måttfulla element, pragmatiker som var mest intresserade av plånboksfrågor. Många av partiets nyckelfigurer var konservativt klädda gråhåriga herrar utan humor. Fast skenet bedrog. LDP:s ledargarde var nytänkare. De bejakade modern teknik och fattade ofta framsynta beslut. Belöningen utföll under 1980-talets klang- och jubeldagar. Det verkade som om partiet skulle fortsätta regera till den yttersta dagen.

Men en organisation som sitter vid makten i nära 40 år drabbas oundvikligen av stagnation. I Japan märktes den redan i mitten av 1970-talet, när LDP hamnade mitt i en politisk affär. Den gällde korruption. Huvudanklagad var den amerikanska flygplanstillverkaren Lockheed. Ännu värre blev det i slutet på 1980-talet, då företaget Recruit (Cosmos) visade sig ha betalat rundliga summor till namngivna LDP-politiker.

Ett par år senare brast spekulationsbubblan och den japanska ekonomin sjönk ner i recession. Då hade medborgarna fått nog. Den 18 juli 1993 var det som vanligt baseboll på TV. Matchen spelades parallellt med NHK:s valvaka. Efterhand som röstresultaten började strömma in bytte allt fler sportintresserade kanal. Sensationen var ett faktum. LDP hade förlorat.

Kompassen blir ostadig

I början på 1990-talet kollapsade bubbelekonomin. Tokyo Stock Price Index (TOPIX) föll från ett rekordhögt värde på 2884.80 punkter i december 1989 till 1298.10 exakt tre år senare. Markprisernas ras satte igång en allvarlig bankkris som inte hade värkt ut förrän en bit in på 2000-talet. Samtidigt steg yenen till oanade höjder gentemot dollarn. Exportnäringen led och företagen flyttade tillverkning till Asiens låglöneländer. Oundvikligen kom arbetslösheten även till Japan. Gamla säkra jobb började mer och mer ersättas med otrygga projektanställningar. Finansministrarna fick kämpa mot deflation. BNP-kurvan planade ut. På samma gång försökte handfallna regeringar förgäves få igång konsumtionen med gigantiska stimulanspaket. Vad hade hänt med den uppgående solens land?

Att en kraschad casinoekonomi lämnar ett dyrt efterspel är inget märkligt. I fallet Japan förvärrades problemet av vikande konkurrenskraft. Enligt en undersökning i Sydsvenska Dagbladet 17 januari 1998 tjänade en verkstadsarbetare i Japan 27 144 kronor i månaden mot 19 900 kronor för en svensk och 11 352 kronor för en sydkoreansk. Så var det befolkningsfrågan. Den ständiga oron för nativiteten handlade inte längre om att den var för hög utan att den blivit för låg. Till på köpet hade japanerna uppnått världens högsta medellivslängd. Detta innebar sammantaget att allt färre yrkesverksamma riskerade att få försörja alltfler pensionärer. Landet var naturligtvis på inget sätt ensamt om detta dilemma. Även de europeiska länderna drogs med sviktande födelsetal. Enligt Världsbankens statistik 2013 hade den japanska nativiteten fallit till 1,39, bara obetydligt högre än Tyskland. Män och kvinnor bildade familj senare än någonsin, och en del hade blivit "dinks" (anhängare av filosofin double income, no kids). Problemet med exploderande pensionskostnader delade Japan med bland annat USA. I Tokyo fick riksdagen höja den låga japanska pensionsåldern upp till 65 år.

En viktig orsak till bristen på dynamik i ekonomin var politisk handlingsförlamning. 1993 hade LDP:s långa maktmonopol brutits. Både in- och utrikes väntade man sig allmänt en vitalisering och föryngring av Japans partipolitik. En mängd nya grupperingar hade bildats och valsystemet reformerades. Folket hade inte bara sagt nej till regeringspartiet utan till hela 1955 års struktur. Valets kanske största förlorare var socialistpartiet som sjönk ned i obetydlighet.

Men förnyelsen kom på skam. LDP efterträddes av en åttapartiallians som snart föll sönder. 1994 var liberaldemokraterna åter tillbaka i regeringskansliet, denna gång i osannolik koalition med det krisdrabbade socialistpartiet. Efter 1996 regerade LDP ensamt för att två år senare inträda i en annan koalition och så vidare. Motståndet kom nu från en rad centerpartier som successivt bildades och upplöstes. Ett av dem var Japans Demokratiska Parti (DPJ), grundat 1998. Det en gång så stabila politiska landskapet hade blivit ett gungfly. Många talade om ett förlorat decennium för landet. Det var som om de storslagna visionerna från 1868 och 1952 hade slocknat.

Den allmänna pessimismen blev inte mindre av jobsposter som jordbävningen i Kobe och gasattentatet i Tokyos tunnelbana, båda år 1995. Attentatet, utfört i en av världens normalt sett säkraste storstäder, hade begåtts av en bisarr domedagssekt vid namn Aum Shinrikyō. Dess guru, den blinde Asahara Shōkō, dömdes 2004 till döden, en dom som fjorton år senare gick i verkställighet.

Japan uppfattades inte längre som ett hot i Väst. Detta fick intressanta följder för bilden av landet. Utländska media hade nagelfarit landets avigsidor och gett näring åt fördomar om ett samhälle de inte förstod. Från 1990 började de istället rapportera om sushi och ungdomar med trendig livsstil. Det var ett lockande Japan. Många journalister lämnade dock landet. De hade fått i uppdrag att bevaka Kina.

Det var ett faktum att populärkultur från öster började översvämma planeten. 1974 hade företaget Sanrio skapat konceptet "Hello Kitty" som snart spreds i massupplagor från Sydney till Reykjavik. Tezuka Osamu och andra hade utvecklat en värld av manga och anime som fick hängivna anhängare i när och fjärran. Det blev en del av allmänbildningen att känna till Pokémon, Godzilla och Totoro. Vissa av dessa kulturyttringar var skräckinjagande, andra var oemotståndligt kawaii ("söta"). De lockade genom sin blandning av särart och universell modernitet. En del hävdade att Japans moderna historia började 1981 med lanseringen av dataspelet "Donkey Kong". Andra ville förlägga starten till 1986 och uppfinningen av sudoku. Landet var fortfarande ekonomisk stormakt, men höll även på att bli en kulturell sådan.

Reformer och bakslag

År 2001 attackerade terrorister World Trade Center i New York, designat av japansk-amerikanen Minoru Yamasaki. Samma år drabbades Japan av "The Big Bang", ett radikalt förändringsprogram. LDP:s nye premiärminister Koizumi Jun'ichirō, en man med udda frisyr och obotlig passion för Elvis Presley, var något av en outsider. Han tillträdde på löftet om genomgripande strukturreformer som skulle få landet på rätt köl igen. Nästan från start kom Koizumi på kant med etablissemanget i sitt parti, men han älskades av många väljare. Hans tid som regeringschef varade ända till 2006, en osedvanligt lång period för japanska förhållanden. Reformpolicyn bestod av olika nyliberala åtgärder. Den mest uppmärksammade blev privatiseringen av postverket. Koizumis politik bidrog till att öka klassklyftorna i det tidigare så egalitära Japan. Många fick också försämrade anställningsvillkor. Ändå var det som om inget bet på hans folkliga image.

Efter Koizumi sjönk regeringarna åter ned i letargi och på tre år avverkades lika många premiärministrar. De offentliga finanserna präglades av jättelika underskott i takt med ökande upplåning. Här följde Japan USA:s tveksamma föredöme. Skillnaden var dock att den japanska regeringen inte satte sig i skuld till utländska fordringsägare utan lånade på hemmaplan. Det var ju där pengarna fanns. Opinionen började i allt större utsträckning uppfatta LDP som ett gammalt garde utan idéer. 2009 led partiet det största nederlaget i sin historia, och fick lämna makten till den ledande oppositionskraften, DPJ. Dess tre år vid makten blev en besvikelse, men det hade också rejäl otur. Mitt under dess maktinnehav, den 11 mars 2011, drabbades Japan av sin värsta jordbävning någonsin.

Skalvet, nära staden Sendai på östkusten, uppmätte otroliga 9.0 på Richterskalan. Katastrofen skördade omkring 19 000 människoliv, en sjundedel av dödssiffran från 1923. Det berodde dels på att jordbävningen skedde i mindre tätbefolkade delar av landet, och dels på att modern teknik garanterade stabilare byggnader. Också de materiella skadorna blev betydande och kostnaderna astronomiska. Skalvet följdes av en tsunami med vågor på upp till 40 meter. Detta blev ödesdigert för kärnkraftverket Fukushima I som låg vid kusten. Verket drabbades av haveri och radioaktivt läckage. Atomkraft hade tidigare setts som ett billigt och säkert alternativ till det problematiska oljeberoendet. Men efter 11 mars 2011 framtvingade folkstämningen ett flerårigt totalstopp för kärnkraft i Japan.

Efter LDP:s återkomst till makten 2012 vidtog en andra reformperiod. Premiärminister Abe Shinzō hade varit en av tre ganska färglösa regeringschefer efter Koizumi, och det var en "ny" Abe som i valrörelsen profilerade sig som ekonomisk trollkarl. Hans politik, döpt till Abenomics, fick ner värdet på yenen och första kvartalet 2013 hade arbetslösheten fallit till 3,7%. Det var som om framtidstron började återvända till Japan.

Allt gick heller inte i invanda banor. Sommaren 2016 meddelade den åldrade statschefen Akihito att han önskade abdikera. Något sådant hade inte skett sedan kejsar Kōkakus dagar nästan precis 200 år tidigare, långt innan det moderna kejsardömets födelse. Efter viss tvekan beviljades önskan slutligen av riksdagen, med verkan från år 2019. Vid tiden för kejsarens uttalande pågick det också valrörelse i Tokyo: en ny guvernör skulle väljas. Den delvis otippade segraren blev en kvinna, Koike Yuriko, den första i huvudstadens anor. Hon hade tidigare varit försvarsminister i en LDP-regering, men ställde upp som oberoende och orsakade huvudbry för regeringen.

Under de till synes förlorade åren hade landet ömsat skinn. Det hade blivit en kunskapsekonomi och var fortfarande finansiell och teknologisk ledare. På 1990-talet hade IT-revolutionen skakat om ett folk som aldrig skrivit maskin. Men efter den tröga starten hade landet snabbt hamnat i framkant. 1985 hade Japan antagit en jämställdhetslag och kvinnorna hade sedan dess på bred front gått ut på arbetsmarknaden. Abes mål var att få ut ännu fler. I en tid med avstannad folkökning måste alla arbetsföra sysselsättas. Jämsides med detta fortskred automationen: 350 000 industrirobotar jobbade redan i Japans fabriker, ett svårslaget rekord.

En besvärlig utmaning för önationen var den tilltagande globaliseringen av ekonomi och högre utbildning. I denna process hade Japan självt varit en viktig aktör, men många japaner kände sig ännu obekväma med den nya tidens krav. Deras insulära mentalitet manade dem till försiktighet mot det okända. Reklamplakat för engelska konversationskurser frestade med möjligheten att bli en kokusaijin ("internationell person"), men en del föreställde sig språkstudier som ett oöverstigligt hinder. Och ändå gällde Japan för att vara en av världens mest utlandspåverkade nationer. Innerst inne var de flesta oerhört nyfikna på världen.

Som så många andra stater hade Japan blivit ett invandringsland. Den enda immigration som uppmuntrades gällde visserligen brasiliansk-japaner. Flyktingmottagningen var nästan lika restriktiv som i Sydkorea och Kina. Men nu fanns det relativt gott om invandrare från Asien, en del från grannländerna och en del från muslimska länder. Integrationen misslyckades i stort sett. De anlända hamnade i separata bostadsområden och en del fick anta japanska namn för att ens komma i fråga vid anställningsintervjuer. Ändå blev problemet inte lika kontroversiellt som i Europa. Det uppträdde inga främlingsfientliga partier, och det offentliga samtalet dominerades av andra frågor. Besökare brukade hävda att Japan var anmärkningsvärt fredligt och välordnat, med få synliga tecken på socialt utanförskap.

Katt bland hermelinerna

Gentemot omvärlden hade Japan sedan 1952 hållit en mycket låg profil. En del hävdade att landet saknade utrikespolitik, och de ministrar som ansvarade för denna var i regel föga kända politiker. 1956 beviljades medlemskap i FN. Efter kriget hade Japan reglerat frågorna om kompensation med en rad länder. 1965 hade det normaliserat relationerna till Sydkorea och sju år senare hade premiärminister Tanaka besökt Mao. I utbyte mot en ursäkt för kriget hade Kina avstått alla anspråk på skadestånd. 1978 slöts formellt fred mellan Östasiens båda jättar.

Ändå behöll Japan som vanligt en viss distans till Asiens fastland. Den viktigaste relationen förblev länge bandet över Stilla havet, men det var känsligt för påfrestningar. Landet var en katt bland hermelinerna, utan verkligt nära kontakter med någon annan nation. USA uppträdde som Japans skyddsmakt och återlämnade 1972 Okinawa till moderlandet. Men den fortsatta existensen av amerikanska baser där skapade konflikt med lokalbefolkningen. Så sent som 2009 gick DPJ till val på att avlägsna USA:s militära närvaro från Okinawa. Förhandlingarna fick dock inte avsett resultat.

Förhållandet mellan Tokyo och Washington liknade närmast hatkärlek. Japan fylldes av amerikanskinspirerade köpcentra och snabbmatsrestauranger. Många firade till och med amerikanska bröllop. Japanska städer ordnade utbyten med vänorter i USA. Samtidigt mötte Onkel Sams utrikespolitik ofta förödande kritik. Vietnamkriget jämfördes med Japans egen invasion av Kina på 1930-talet: ett hänsynslöst angreppskrig där man fått en hel befolkning emot sig, och inte drog sig för att använda kemiska stridsmedel och massakrera civila. Och precis som dåtidens militarister rättfärdigade Pentagon striderna med att de gällde kamp mot kommunismen.

Ny irritation blossade upp omkring millennieskiftet, när USA lanserade tanken på humanitär intervention. En japansk vänsteropinion fördömde de militära insatserna i Afghanistan och Irak och hänvisade till landets egna bittra erfarenheter av att invadera andra länder "i gott syfte". Indignationen förvärrades av amerikanska påtryckningar som fick Japans regering att sända kontingenter till Asiens krigszoner. Dessa styrkor hade visserligen inte stridande uppgifter, men eftergiften upplevdes som ett brott mot författningen. Inom den japanska borgerligheten höjdes tvärtom röster för att revidera grundlagen så att den tydligt skulle medge deltagande i internationella fredsbevarande operationer.

I stora drag präglades dock förhållandet österut av samarbete och dialog. I den brokiga floran av mellanfolkliga organisationer brukade de japanska delegaterna i regel rösta med de amerikanska. Gentemot Sovjetunionen, senare Ryssland, var attityden desto mer reserverad. Kalla kriget befäste gammal och djup misstro. Ännu långt in på 2000-talet fanns det inget fredsavtal mellan länderna, och orsak var inte enbart tvisten om "nordterritorierna", fyra holmar norr om Hokkaido. Moskva kritiserade japanerna för rysskräck.

Rivalitet med Kina

Östasiens stormakter hade bokstavligen valt helt skilda vägar. I kommunismens Kina rådde högertrafik och i kapitalismens Japan vänstertrafik. Men mot slutet av 1970-talet inleddes en smekmånad mellan länderna. Deng Xiaoping uppmuntrade sina landsmän att ekonomiskt lära av Japan, där det inte spelade någon roll vad katten hade för färg bara den tog råttor. Folkrepubliken belönades med rikligt japanskt bistånd, och 1992 kom kejsar Akihito på besök. Denne hade 1989 efterträtt sin far och inlett den ännu pågående eran Heisei ("Fredens tillblivelse"). Besöket var djupt symboliskt eftersom Kina aldrig tidigare fått påhälsning av en japansk monark.

Slutet av 1900-talet bevittnade hur Folkrepubliken språngartat förvandlades till ekonomisk supermakt. IBM, Tetrapak eller Philips, alla ville de hålla sig framme i Beijing och Shanghai. Omkring 1980 hade Japan blivit världens näst största ekonomi, men trettio år senare övertogs manteln av Kina. Prognoserna pekade på att detta senare även skulle gå förbi USA och återta sin historiska position som Mittens rike. Många talade om en repris - i ännu större skala - av det "japanska undret", som tidigare betraktats som engångsföreteelse.

För Japans del innebar grannens uppsving förvisso nya möjligheter. Det ekonomiska utbytet växte dramatiskt och 2007 efterträdde Kina USA som Japans viktigaste handelspartner. Japanska företag flyttade produktion till fastlandet - men var alltid noga med att behålla forskning och utveckling hemmavid. De mest kopierade produkterna i Kina var numera japanska kvalitetsvaror.

Men rivaliteten mellan giganterna växte oundvikligen. I Japan såg man med ovilja på hur Folkrepubliken utsträckte sitt ekonomiska inflytande över Afrika och Latinamerika. I takt med förbättrad ekonomi lade Kina mer resurser på sitt försvar, och även detta upplevdes i Japan som en utmaning. En dispyt kring några obebodda öar i vattnen mellan länderna väckte åtskilligt ont blod på ömse sidor. Inte ens namnet kunde man enas om: japanerna sade Senkaku och kineserna Diaoyu eller Diaoyutai. Det var en tragisk och onödig motsättning.

Särskilt bitter blev konflikten genom Beijings regelbundna hänvisningar till Japans historia av övergrepp i Kina. Det påstods att politikerna i Tokyo trots sina ursäkter egentligen inte ångrade kriget. Premiärminister Murayama Tomiichis förnyade avbön 1995 ändrade inte på denna kritik. Japanska regeringsledamöters besök i minneshelgedomen över de fallna i kriget upplevdes som provokationer, eftersom 14 av de begravda hade dömts för krigsförbrytelser.

Under 1980-talet hade LDP försökt bättra på landets självkänsla. Statsflaggan, som länge varit sällsynt, började åter synas vid offentliga byggnader och privatbostäder. Det förekom diskussioner om att inrätta en officiell nationaldag. Men mitt under dessa år utbröt den så kallade historikerstriden i Tyskland. Den återupplivade minnet av andra världskrigets brutaliteter, och fick starkt eko i Japan. Debatten om det förflutna blev hälsosam. Vid detta laget hade de tidiga efterkrigsårens uppgörelse med militarismen bleknat i det allmänna medvetandet. Nu ledde tidningar som Asahi Shinbun och förlaget Iwanami en intensiv kampanj som påminde opinionen om landets historiska skuld. Det producerades en ström av TV-program om Nanjingmassakern och andra av krigets mörka episoder. 1991 uppmanade slutligen utbildningsministeriet landets historielärare att vara tydliga i sin undervisning om Japans aggression före 1945. Under det föregående decenniet hade skolböcker vid två tillfällen råkat ut för kinesisk kritik på grund av sitt ordval i just detta ämne.

De nya tongångarna framkallade dock en nationalistisk motreaktion. På ytterkanten i debatten uppträdde ett antal intellektuella som vände sig mot regeringens "undergivenhet". Dessa element, som anfördes av pedagogikprofessorn Fujioka Nobukatsu, hävdade att Japan smittats av masochism och att andra världskriget faktiskt gällt Asiens befrielse. De förblev en ganska marginell företeelse. Fujiokas alternativa lärobok i historia antogs av färre än 1% av Japans skolstyrelser.

Relationerna med Kina blev hursomhelst inte bättre. Från japansk sida upplevde man de kinesiska anklagelserna som att landet försökte skaffa sig ett slugt moraliskt övertag. Med hjälp av detta kunde kineserna blockera permanent plats för Japan i FN:s säkerhetsråd, och utverka nya stora biståndsbetalningar. Olika debattörer påpekade att Folkrepubliken minsann inte gjort upp med sin egen 1900-talshistoria.

Särskilt allvarligt var att folken på ömse sidor Östkinesiska sjön började tycka illa om varandra. På 1980-talet hade 70% av japanerna i opinionsundersökningar förordat ett närmande till Kina. Efter de antijapanska kravallerna i landet 2005 störtdök dessa siffror. Mätningar på 2010-talet visade att två tredjedelar av de tillfrågade hyste fruktan eller öppet agg mot Folkrepubliken. På samma sätt föll Japans aktier bland kineserna efter Dengs tid. Ju färre överlevande med personliga minnen från kriget, desto värre fiendskap mellan nationerna.

Den försämrade attityden till Kina satte sina spår i japansk politik. Tokyo hade traditionellt hållit sina försvarskostnader lägre än en procent av BNP. 65 år efter andra världskriget började Japan emellertid upprusta och söka en mer aktiv regional roll. Landet tog kontakter med Indien och det skedde ett närmande till den "demokratiska bågen" av stater öster och söder om Kina. USA gav stöd åt denna process. Den amerikanska hållningen var betingad av två faktorer, dels maktpolitisk konkurrens med kineserna, dels allt värre oro för situationen i Nordkorea som utvecklat egna kärnvapen alldeles på tröskeln till Japan. Både USA och Kina verkade tämligen handfallna inför den apokalyptiska utmaningen från diktatorn Kim i Pyongyang. Hos president Xi Jinping och hans regering växte emellertid känslan av att vara omringad av ovänligt sinnade stater. Läget blev inte bättre av att den japanska riksdagen hösten 2015 beslöt att i speciella fall tillåta militära insatser utanför landets gränser. Premiärministern hänvisade till Tyskland som hade vidtagit motsvarande åtgärd redan 20 år tidigare.

Konflikten mellan Östasiens två ledande makter sågs av många som en fara för världsfreden. En ljuspunkt var dock att det fanns återhållande krafter på båda sidor. För förnuftiga bedömare i Tokyo och Beijing stod det klart att Kina och Japan tillsammans skulle kunna åstadkomma en tidsålder av stabilitet och välstånd i Asien. Med sina talrika kulturella beröringspunkter och komplementära ekonomier borde de kunna inleda en fruktbar dialog. Då gällde det att se framåt och inte låta gammalt groll - eller nutida rivalitet - störta båda i fördärvet.

Epilog

Så är vi på väg att lämna Japan. Några stationer före Narita flygplats stannar vi till i Yachiyodai. Det är en typisk sovstad i Stortokyo, ett ställe dit få turister söker sig. Ortsnamnet låter mycket anspråksfullt. Yachiyo är ett citat ur den japanska nationalsången och betyder "åtta tusen tidsåldrar". Dai betyder "avsats, upphöjning". Verkligheten är mera prosaisk. Framför stationen sammanstrålar några affärsgator med det vanliga utbudet av banker, matställen, apotek och privatskolor. Här anar man det "riktiga" Japan. I Park Nummer Ett blommar körsbärsträden varje april och lite längre bort ligger prydliga men labyrintiska villakvarter. På morgnarna fylls stationen av ett myller människor som ska till jobb eller skola en timme eller bara fem minuter bort. En del av dem hinner stanna till på "Vie de France" för att ta sitt morgonkaffe med croissant.

I denna lilla ruta av verkligheten möter vi alla de olika stadier i Japans moderna historia som passerat revy hittills. Före 1950 var här landsbygd med grönsaksodlande bönder. I närheten låg en infanteriskola och ett övningsfält för kavallerisoldater. Åtskilliga fick sätta livet till i kriget. Efter den militära stormaktstiden började en försiktig urbanisering. 1950-talets Yachiyodai liknade en ort i Vilda Västern, med grusvägar och enkla huslängor. På 1960-talet accelererade folkökningen när mängder av människor sökte sig till Tokyoområdet. Ett minnesvärt ögonblick inträffade den 3 december 1977 när ett modernt varuhus invigdes intill stationen. Det fick det smått vansinniga namnet "Your Elm". Här kunde man köpa allt från inlagd rättika och fint förpackad sjötång till kostymer och parfym av märket Issey Miyake. Ekonomin gick på högvarv. På centraltorget, framför skylten med stadens fredsdeklaration, passerade flockar av muntra rödkindade grundskoleelever. På andra håll rasslade det öronbedövande av pachinko, en sorts flipperspel som fyllde omfångsrika hallar. Efter 1990 började stadens befolkning sakta bli äldre och larmet avtog. Japan var på väg att förnya sig, men det skedde någon annanstans. Snart var det bara aftonsyrsornas sång som störde lugnet i Yachiyodai.

Även i detta mikrokosmos konfronteras vi med Japans dramatiskt skiftande nyare historia, dess berg- och dalbana. Militär glans följdes av djupaste nederlag. En beslutsam återuppbyggnad ledde till rekordartad blomstring. I tredje akten hemsöktes landet av ekonomiskt och politiskt stillastående, men letade samtidigt nya vägar mot framtiden. Finns det något enkelt svar på varför Japans utveckling alltifrån det sena 1800-talet beskriver en kurva med så branta slängar?

Ja, kanske. Det var viljan att nå högre än andra, en äregirighet att excellera, som sporrade de djärva japanska projekten, först det militära och sedan det ekonomiska. Men likt Ikaros brände man vingarna. Inte bara de politiska ledarna utan också folkets massa var beredda till hårda uppoffringar för att kunna stiga högre än berget Fuji. Varje japansk pianoelev vet att det krävs lång och tålmodig strävan för att bli bäst i klassen. Det visste hela Japan. Per aspera ad astra för att tala latin. Och för att nå excellens skulle man lära av de bästa. I en värld där västerlänningar skrev reglerna och ledde vetenskap och teknik var det uppenbart var man skulle hämta kunskapen. Strategin var synnerligen framgångsrik. Vid sekelskiftet 1900 anpassade sig Japan smidigt till det rådande spelet, en militärt präglad imperialism. Med tur och skicklighet sällade det sig i första världskriget till den vinnande koalitionen, men i det andra valde landet fel. Det ledde till fiasko för hela det militära stormaktsprojektet. Efter nederlaget bytte japanerna kurs. Nationen anpassade sig med sedvanlig metodik till ett nytt spel, fredlig ekonomisk tävlan. Även här var utdelningen rik och landet blev åter stormakt. I slutändan bromsades företaget av globaliseringens förändrade villkor. Japan föll inte tillbaka på ruta ett som 1945 utan behöll både finansiellt och teknologiskt ledarskap. Men den gamla dynamismen hade avmattats. Vilket skulle bli landets nästa projekt? Kanske kultur?

Vad låg egentligen bakom denna envetna strävan i generation efter generation? Utan tvivel ett mörkt kollektivt minne, hågkomsten av 1800-talets "ojämlika fördrag", besöken av krigsskepp med kommendörer som ringaktat Japan och så när gjort landet till koloni eller åtminstone västerländskt protektorat. Japanerna hade fått veta att de var ociviliserade eller rentav medlemmar av en underlägsen ras. Meijitidens modernisering lyfte självförtroendet, men gamla sår läks inte alltid snabbt. Fortsättningsvis skulle komplexet yttra sig som en kamp för att ständigt bli erkänd och vara bland de duktiga. Detta mönster fanns redan ingraverat i folksjälen när Japan nådde berömmelse i och med segern vid Tsushima.

Över ett sekel har förgått sedan amiral Tōgō tog strid med Rozjestvenskij på öppet hav. Sett i det långa perspektivet började Asiens uppgång 1905. Idag svarar dess Stillahavsregion för 25% av produktionen och 26% av handeln i hela världen. 60% av jordens valutareserv finns i asiatiska länder. I denna region intar det råvarufattiga Japan fortfarande en nyckelroll. Det har en vida högre produktivitet än Kina. Det är också en kraftkälla inom forskning och utveckling. Bland dess specialiteter räknas mikroelektronik och nanoteknologi. Av de tio världsföretag som rankas högst i fråga om antalet patent är åtta japanska. Japan är Asiens postindustriella informationssamhälle. Det är ett land med låg kriminalitet, utan vårdköer och med en kollektivtrafik som aldrig lamslås av förseningar. Och trots trög ekonomi på riksplanet lever flertalet medborgare med en standard som globalt sett räknas som mycket hög. En historielös turist som väljer att besöka Hiroshima och sedan Detroit kommer förmodligen att dra slutsatsen att Japan vann andra världskriget.

Har denna framställning gett oss ett bra underlag att bedöma landets färdriktning under de närmaste åren? Kan vi ana hur Japan ser ut efter OS i Tokyo 2020? Är en nations historia nyckeln till dess framtid? Det går bara att svara på ett sätt: ingen människa vet. Utvecklingslinjer vänder och förutsägelser slår fel. Strömmar försvagas och underströmmar kommer upp till ytan. För dem som anser att de är säkra på var de har Japan vill jag citera följande ord av den persiske 1200-talspoeten och mystikern Jalal ad-Din Rumi:

"Var och en som känner mig bör lära känna mig igen

För jag är som månen

Du kommer att se ett nytt ansikte varje dag"

EFTERORD:

ATT SKRIVA JAPANS MODERNA HISTORIA

Idag har traditionell japanologi fått dåligt rykte. Liksom sinologi, indologi, egyptologi och allt vad dessa vetenskaper hette kom den att förknippas med ett kolonialt arv. Västerlänningar inordnade främmande folk i ett kunskapssystem för att sedan försöka ta makten över dem. Åtminstone var det så Edward Said uppfattade saken, och hans bok "Orientalism" blev ett av 1900-talets mest inflytelserika vetenskapliga verk. Idag talar man hellre om area studies med inriktning på Japan. Det är en mer neutral terminologi, men egentligen bara en omskrivning av det gamla begreppet.

Oavsett vad man väljer att kalla sitt intresse för Japan är det ett faktum att historieskrivning om landet innebär olika typer av utmaningar. Främst är det språkbarriären. Källmaterialet är till stor del är på japanska, som är obesläktat med de indoeuropeiska språken och än idag förstås av relativt få västerländska forskare. Japanska är heller inte släkt med kinesiska, trots att det använder kinesiska skrivtecken. En ytterligare utmaning för varje historiker är att skriftspråket har ändrat sig rejält över tid, och att material äldre än 1945 inte automatiskt kan förstås av en person med läskunskaper i nutidsjapanska.

Att det mesta källmaterialet är japanskt är ganska självklart, men det hindrar inte att Japans historia också avsatt åtskilliga källor på andra språk, särskilt när det gäller landets relationer med omvärlden. Ett typiskt exempel är de rapporter från Japan som man kan hitta i alla länders diplomatiska papper. På Riksarkivet i Stockholm hittar man sålunda regelbundna översikter som är sammanställda av våra sändebud i när och fjärran. På 1800-talet representerades Sverige i Japan av utländsk konsulär personal, bland annat en holländsk resident i Tokyo, och deras brev är vanligen på franska. Det var tidens internationella diplomatspråk. Men efter posteringen av Gustaf Oskar Wallenberg som envoyé i Japan 1906 är materialet genomgående svenskspråkigt. Läsningen underlättas också av den tekniska revolution som skedde i utrikesförvaltningen efter 1900: sekreterarna började skriva sina överordnades rapporter på maskin.

En annan typ av källa på västerländskt språk är de tidningar, främst på engelska men ibland även på franska och tyska, som började utkomma i hamnstäder som Yokohama, Kobe och Nagasaki på 1800-talet. De ger ett viktigt bidrag till studiet av japansk historia. I äldre tid utgavs de i regel av redaktörer från de västerländska kommuniteterna, men dessa konkurrerades efterhand ut av japanskägda engelska blad. Först bland dem var "Japan Times" (grundad 1897) och därmed började officiella, och ibland privata, japanska aktörer att ge ut tidningar för en internationell läsekrets. Men västerländska tidningar som "Kobe Chronicle" eller "Deutsche Japan Post", idag för längesedan bortglömda, ger en oöverträffad bild av de tidiga kulturmötena mellan japaner och främlingar samt av vardagslivet i storstäderna under Meiji och Taishō.

Ett praktiskt problem för forskaren är att de japanska arkiven ligger så avlägset från Sverige. Efter 1945 lät amerikanerna mikrofilma stora mängder material med relevans för bakgrunden till andra världskriget, och senare fotograferades också gamla japanska tidningar. Det mesta krävde dock arkivstudier på plats. I vår tid har alltmer källmaterial digitaliserats och är nu tillgängligt via nätet. Trycksaker kan fjärrlånas till Sverige. Likväl gäller nu som förr att inget kan ersätta ett studiebesök i det land där originalkällorna förvaras.

Ännu ett problem, och gemensamt för snart sagt alla modernhistoriker, är den slösande rika tillgången på källmaterial. Förstörelse i samband med krig och naturkatastrofer har inte ändrat på detta. Som forskare i Japans nyare historia kan man lätt bli begravd i dokument och dossierer. Det finns egentligen hur mycket som helst: arkivalier, offentlig statistik och riksdagstryck, men också samtida böcker, tidningar och tidskrifter plus gamla foton och filmer. Gentemot källor måste man alltid först och främst vara kritisk och medveten om eventuell tendens - det gäller förstås både japanskt och utländskt material. Frågan är emellertid om inte urval och avgränsning är det mest påtagliga besväret för den som skriver historia yngre än 1900.

Trots rikedomen på dokument finns ändå en risk att vissa sidor av historien glöms bort - alla har inte samma utrymme i källmaterialet. Också i europeisk och amerikansk historia hamnar kvinnor och minoritetsgrupper lätt i skymundan. En möjlighet att komma runt detta är att bedriva oral history, att låta nu levande muntliga källor berätta om sina liv. Överdrifter och sviktande minne är uppenbara felkällor, men människors historier belyser många skrymslen i det förflutna och kan ge oss en bättre förståelse av ett tidsskede. Att höra någon berätta om 1950-talets Tokyo kan vara en uppenbarelse för den som bara läst en standardtext i ämnet.

I Japan publiceras en strid ström böcker och artiklar om det egna landets historia. En del är vetenskapliga arbeten, men huvuddelen är populära verk för en läshungrig allmänhet. Att skapa överblick i detta är inte alltid lätt (och andelen skrifter som översätts till andra språk är försumbar). Någon enig uppfattning om hur historien ska tolkas finns inte heller. Som i så många andra länder råder det stora motsättningar mellan olika forskarskolor i Japan, där en del politiskt står till höger och andra till vänster. Inte minst synen på 1930- och 1940-talet skapar splittring än idag. En del vill framhålla Japan som unikt militaristiskt och expansionistiskt, medan andra snarare vill sätta in landets agerande i den dåtida världspolitikens sammanhang. Det japanska historikersamhället är ett exempel på hur det fria ordet skapar stark pluralism.

Ifall du skulle vilja forska i landets historia - hur går du tillväga? Vi antar att du kan läsa japanska och därmed vågar anmäla dig i receptionen på ett inhemskt arkiv i Tokyo. Låt oss ta ett konkret ämne som exempel: du vill veta något nytt om Ivar Kreuger och hans affärer i Japan. Om detta finns naturligtvis forskning utifrån svenska källor, men du vill göra en allsidig undersökning. Då är det en god idé att bege sig till japanska UD:s arkiv i Azabu i Tokyo. I deras depå från åren 1868-1945 finns så mycket som ungefär 48 000 dossierer, men material om Sverige och övriga Norden är ganska lätt att hitta. Dock ligger det inte samlat utan återfinns som underrubrik i olika ämnesavdelningar. I vårt fall avslöjar arkivförteckningen att du ska till avdelning E.4.5.0 och leta upp dossier nr 13, som handlar om utländska tändsticksintressen. Där hittar du informativa diplomatrapporter om Kreugers aktiviteter. Framförallt får du den japanska synvinkeln på saken.

Detta är bara början. Du hittar interna utredningar om branschen i handels- och industriministeriets arkiv samt också i försvarsmaktens samlingar, med tanke på militärens ökade inflytande under 1930-talets krisår. Samtliga ministeriearkiv finns i Tokyo. Utöver detta vill du veta vad som skrevs i media och då bör du läsa några av de stora tidningarna, till exempel "Asahi", "Mainichi" eller "Yomiuri" som fortfarande är pressdrakar i Japan. I den förstnämnda tidningen återfinns 14 mars 1932 en kort intervju med en affärsman i Kobe. Han beklagar Kreugerkraschen men uttrycker samtidigt lättnad över att hotet mot den japanska tändsticksnäringen verkar vara förbi. Om Kreugers imperium kan du hitta en del djuplodande artiklar i dåtida tidskrifter utgivna i Tokyo och Osaka. Det finns även omnämnanden i det voluminösa japanska riksdagstrycket. Närmast till hands ligger det stenografiska protokollet från 61:a och 62:a kejserliga riksdagssessionerna som båda ägde rum 1932.

Att lära sig läsa japanska källor låter som ett drygt arbete, men belöningen för mödan blir riklig. Du kan skåda in i en värld som är okänd för många. Från parkettplats kan du ta del av hur japanerna själva reflekterat och argumenterat vid viktiga vägskäl i händelseutvecklingen. Du kan se hur de har inspirerats av det som har hänt utanför landet och hur de drömt om att förnya sitt eget samhälle. Och, som jag hoppas denna texten har visat, få länder kan uppvisa en så intressant nutidshistoria som Japan.

Bibliografi

Arima Manabu, Teikoku no Shōwa [Japan under Shōwaeran], Tokyo 2010

Borthwick, Mark, Pacific Century: The emergence of modern Pacific Asia, Boulder (Colorado) 2014

Braw, Monica, Kvinnor i Japan under tusen år, Stockholm 2013

Chiba Yūko, Doremi o eranda Nihonjin [Japanerna valde do-re-mi], Tokyo 2007

Dreyer, June Teufel, Middle Kingdom & Empire of the Rising Sun. Sino-Japanese relations, past and present, Oxford 2016

Ericsson, Christer, Horgby, Björn & Ishihara Shunji, Faderliga företagare i Sverige och Japan, Stockholm 2015

Ferguson, Niall, The ascent of money. A financial history of the world, London 2009

Furukawa Takahisa, Shōwa Tennō [Shōwakejsaren], Tokyo 2011

Hara Takeshi, Taishō Tennō [Taishōkejsaren], Tokyo 2000

Hendry, Joy, Understanding Japanese society, London 2012

Inoguchi Takashi & Ikenberry, John (red), The troubled triangle: economic and security concerns for the United States, Japan, and China, New York 2013

Inoue Toshikazu, Daiichi sekai taisen to Nihon [Första världskriget och Japan], Tokyo 2014

Iokibe Makoto, Sakanobori Nihonshi. Sengo: Keizai taikoku no "hyōryū" [Japans historia baklänges. Efterkrigstiden: ekonomisk stormakt "på drift"], Tokyo 2011

Katō Kiyofumi, "Dai Nihon teikoku" hōkai [Det japanska imperiets sammanbrott], Tokyo 2009

Kingston, Jeff, Contemporary Japan: history, politics and social change since the 1980s, Chichester 2013

Kjellén, Rudolf, Stormakterna och världskrisen, Stockholm 1920

Kojima Hidetoshi, Teikoku gikai to Nihonjin [Den kejserliga riksdagen och japanerna], Tokyo 2016

Laver, Michael S., The sakoku edicts and the politics of Tokugawa hegemony, Amherst, New York 2011

Meyer, Claude, China or Japan: which will lead Asia? Oxford 2012

Mishra, Pankaj, From the ruins of empire. The revolt against the West and the remaking of Asia, London 2012

Nakamura Masanori, Sengoshi [Efterkrigstidens historia], Tokyo 2005

Narita Ryūichi, Nihon kingendaishi to rekishigaku [Japans nyare historia och historievetenskapen], Tokyo 2012

Ottosson, Ingemar & Ekholm, Thomas, Japans historia (andra utgåvan), Lund 2018

Saitō Takio, Bakumatsu, Meiji no Yokohama [Det sena shogunatets och Meijitidens Yokohama], Tokyo 2017

Sangawa Akira, Jishin no Nihonshi [Jordbävningarnas japanska historia], Tokyo 2011

Shinohara Hatsue, Kokusai renmei: sekai heiwa e no yume to zasetsu [Nationernas förbund: den strandade drömmen om världsfred], Tokyo 2010

Stead, Alfred (red), Japan skildradt af japaner, Stockholm 1904

Steinmo, Sven, The evolution of modern states: Sweden, Japan, and the United States, Cambridge 2010

Suzuki Takashi, Takahashi Korekiyo to Inoue Junnosuke. Infure ka, defure ka [Takahashi Korekiyo och Inoue Junnosuke. Inflation eller deflation?], Tokyo 2012

Totman, Conrad D., Japan: an environmental history, Basingstoke 2013

Varley, H. Paul, Japanese culture, Honolulu 2000

Wei Fenghua, Kangri zhanzheng de xijie [Detaljerad historia över motståndskriget mot Japan], Nanjing 2012